Världens bästa George!
Ja nu anser jag att det är dags för lite mer av världens bästa kille, George Jackson.
Vi börjar skärtorsdagen med en stilla ballad om hur tufft det kan vara att flytta från landet in till stan och försöka få tag på ett jobb.
Att lämna sin familj för att försöka hitta försörjning.
Idag fyller drottningen av soul 71 år.
Det måste vi fira!
Varför inte ta en passande låt som sammanfattar hur jag kände första gången jag hörde henne sjunga?
"Didn't I(blow your mind this time)" som The Delfonics spelade in
Lyssna på den underbara galningen Bernard "Pretty" Purdie som går loss helt på sina trummor.
Inga spärrar där inte.
Men det stoppar inte där. Dr. John Lirar percussion, Hubert Laws lattjar med flöjten och Donny Hathaway spelar orgel och elpiano.
Jag kan fortsätta i evigheter med vilka musiker och stjärnor som är med i musikerlistan på detta albumet. Det är helt galet och skivan "Young, gifted and black" är nog min största favorit av alla hennes skivor.
Det finns inte en enda svag låt på skivan.
Borde egentligen lägga upp alla låtarna här, men det vore nästan för bra för att vara sant.
Från samma skiva är den här versionen av Beatles låt:
Jag tycker Beatles version är rätt seg och tråkig. Men här tänder det till.
Aretha gör som hon brukar och får in gospelnerven och när basen börjar vandra i slutet av låten går det bara inte att sitta still.
"Wee" Willie Walker är en gammal räv på soulscenen som tyvärr inte gjort så stort genomslag.
dock har han varit signad på samma skivbolag och hängt med goa gubbar såsom O.V Wright och James Carr.
Han började som så många andra att sjunga gospel och gruppen han var med i hette The Redemptions singers.
Ett av hans problem var att han hade sin hemmabas i Minnesota, och inte nere i södern, särskillt eftersom han sjöng "Southern Soul". Det underlättade nog inte för hans karriär.
Han jobbade med Al Green innan han slog igenom, och lånade ut sitt band till den samme på 70-talet samt öppnade hans show i Minnesota.
Han fick trots några framgångsrika singlar på 60-talet inget förnyat kontrakt utan jobbade med annat utanför musiken. Han slutade dock inte med musiken utan fortsatte att spela och framträda lite sporadiskt på 70- och 80-talet. På 70-talet spelade han i gruppen Willie Walker and Pure Dynamite.
Här har vi Willie i en skön lugn och groovig låt, hans något skrikiga soulröst är riktigt skön.
Orgeln i bakgrunden som bara driver på är härlig.
Willie turnerar fortfarande i USA och har släppt ett gäng skivor på 2000-talet, både själv och tillsammans med gruppen Butanes.
Så känner man varje fredag, och idag firar vi det med att lyssna lite mer på Della Reese låtskatt.
Hennes kraftiga röst skär igenom allt skval som man inte behöver lyssna på.
Dagens låt handlar om en vårdnadstvist och en skillsmässa.
Ingen kul resa för de inblandade,
Låten skrevs av Bobby Goldsboro och handlade då om att han var den som var tvungen att lämna sin son och flytta eftersom hans madame hade hittat någon ny.
Den "översattes" sedan till att kunna sjungas av en kvinna, och blev då rätt uppmärksammad för detta i USA, då de nya texten lyder att kvinnan är den som skriver under vårdnadstvisten och pappan får vårdnanden om barnet.
Det finns flera versioner av den här låten, Aretha gör en svullstig version, originalet är en countryballad, och så har vi Dellas rent magiska version.
Men verkligen hör hennes trötta, uppgivna ton genom hela sången.
Fantastiskt och fruktansvärt på samma gång.
Sebastien Tellier är en parisare och multiinstumentalist från 17:e arrondissementet som gör en blandning av elektronisk musik och pop. Han upptäcktes av grabbarna i Air och blev snabbt signad till deras skivbolag Record Makers.
2004 Släppte han sitt album Politics som dagens låt är med på.
Sebastien har även gjort en del filmmusik. Hans musik hörs i "Lost in Translation", "Narco" och "Steak" där han även hade en roll i filmen.
Han var med i eurovisionsschlagerfestivalen 2008 och fick mycket kritik för det hemma i Frankrike.
Varför undrar ni?
Jo, han sjöng på engelska.
Så kan det gå.
Lyssna på den här låten, och det kommer kännas som ni är med i en film.
Bilen ni åker med åker genom en nedsläckt stad och ni sitter och tittar ut genom fönstret på de öde gatorna.
Precis så känns det när man lyssnar på den här låten.
Helt fantastiskt!
Tony Allen, precis, Fela Kutis trummis, är den som lägger grunden till allt med sitt fantastiska trumspel.
Sebastien släppte sitt senaste album förra året och ses snart på en scen nära dig.
Vad är det för dag idag undrar många?
Jo, det är en David Ruffin-dag!
Ibland undrar man varför en del låtar aldrig kom fram i ljuset.
En del grejer är så bra så att det måste ha varit underliga orsaker till att musiken inte kom fram.
Motown spelade precis som alla skivbolag in mer låtar och album än vad de kunde släppa.
Men att inte ge ut en uppföljarskiva med David Ruffin vars "My whole world ended (the moment you left me)" sålde grymt bra och toppade en massa listor måste anses som väldigt osmart.
I detta fallet var det folk på Motown som inte gillade David Ruffin (han kunde vara väldigt, väldigt jobbig ibland), så de låste helt sonika in det kompletta albumet som precis spelats in i sitt stora kassaskåp.
Där fick det ligga i ungefär 30 år.
Det var la käckt!
Men nu släpps Herr Ruffin återigen loss, och hör hur sjukt bra det låter!
Han lidande röst, hans rasp i halsen, gospelkänslan, ja, och för att inte missa kören som är grym i den här lilla pärlan.
Vilken version av de outgivna versionerna gillar du bäst?
Ibland hittar man de där pärlorna som knappt finns att få tag på.
Här har vi ett lysande exempel på detta.
100% Pure Poison var ett gäng amerikanska grabbar som gjorde sin militärtjänstgöring i Tyskland, men helst ville satsa på musiken. Så de förfalskade sina dokument, åkte till en stor musikmässa i England och snackade in sig hos EMI i England och fick spela in ett album, "Coming right at you".
De spelade bara in ett album som inte gjorde mycket väsen när det släpptes 1974, men som kom att ligga där bubblande under ytan och bara väntade på sin tid att blomma ut.
Låten "Windy C" från detta album blev ett populärt samplingsobjekt i hop-hop-kretsar, och för soulfanatiker prisas "You keep coming back" som en helt fantastisk låt.
Den låten släpptes i få exemplar och återutgavs 2001av Soul Brothers Records i London till mångas glädje.
Du behöver inte vara soulfanatiker för att tycka det. Det är en helt fantastisk låt!
Kanske världens bästa!
En mellantempolåt som startar lite lugnt, bubblande bas med en vacker vers.
Men man känner att något är på gång redan när låten startar. En energi som växer och växer.
I slutet av låten släpper alla loss, på med mer percussion, kör, handklapp och basen går bananas!
Perfekt för en lördag som denna!
Låten finns inte på Spotify så ni får hålla tillgodo med klipp från Youtube.
Bandledaren Danny Leake återvände hem till Chicago och började jobba som studiomusiker och ljudtekniker och producent. Han har jobbat med ett gäng stora artister, såsom Stevie Wonder, Terry Callier, Kanye West, Janet Jackson, Ramsey Lewis, The Dells och Tyrone Davis
