The Coasters - Down in Mexico

Världens bästa Doo-wop!

The Coasters började sin bana många år innan jag var född, som en hel del andra gupper och artister jag skriver om här, fast de här började nog redan i slutet av artonhundratalet. Nästan iallafall.

Gruppen växte fram ur en annan konstellation från Los Angeles, The Robins, som grundades redan 1949. I mitten av 50-talet bildades så The Coasters ur spillrorna av den förra gruppen. Namnet kom av att de kom från västkusten helt enkelt. Dock flyttade de redan 1956 till New York, där de kom att verka sedan.

De flesta av gruppens hits skrevs av Jerry Leiber och Mike Stoller, som var ett otroligt bra team, och de radade upp hit efter hit för The Coasters. Vad sägs om: "Love potion number 9", "Searchng", "Yakety yak", "Charlie Brown", "Little Egypt", "Smokey Joe's cafe"?

Det som var framträdande med The Coasters var sättningen med stämmor. De hade en tenor som sjöng förstastämman och en basstämma som svarade, ofta med komiska texter och one-liners.

Njut nu av denna pärla, som du säkert har hört tidigare.


Av Orignialmedlemmarna är det bara en som fortfarande lever, Leon Hughes.

Många av de inblandade i gruppen har gått tragiska öden till mötes:

King Curtis spealde ett tag med gruppen, han blev knivhuggen av två drogpåverkade män utanför sin lägenhet.

Nathaniel "Buster" Wilson skjöts för att sedan styckas och dumpades vid Hoover Dam.

Cornelius Gunter skjöts i sin bil när han satt bakomratten och väntade på att få köra i ett parkeringshus i Los Angeles. I ett försök att fly körde han rakt in i en tegelvägg och omkom. Sammy Davis Jr och Bill Cosby betalde för hans begravning.

The Coasters – Down In Mexico

Pacific Gas & Electric - Are you ready

Världens bästa elbolag?

Dags för ännu en one-hit-wonder.
Idag är det det rätt så rejält okända bandet Pacific Gas & Electric som ska spela upp till dans.

De bildades 1967 och det visade sig snabbt att trummisen Charlie Allen var den som hade en väl dold talang, han hade en grym sångröst. Tidigare hade han varit trummis i en grupp som hette Blueberry Jam som spelade mest blues.
I den nya konstellationen Pacific Gas & Electric blev det mer åt soulhållet, mycket på grund av Charlies starka röst.

De spelade in två skivor, 1967 och 1968, som var måttligt populära. Men 1970 släppte de skivan "Are you ready" vars titellåt slog igenom stort och kom rätt högt upp på listorna.
Det är soulrock med gospelkänsla i dess bästa bemärkelse.
Underbar skrikig kör, släpigt handklapp och psykedeliska gitarrer.

Gruppen fick spela in två till skivor efter denna succé, men nådde aldrig några större höjder och de flesta i gruppens musiker byttes ut och på den sista skivan 1973 var det bara Charlie Allen kvar, så det var mer hans solodebut tilslammans med inhyrda studiomusiker.

Men nog om detta, nu ska vi lyssna!
Kolla in trumpetarens trötta blick och njut av breaket.
Det måste vara ett av de bästa breaken någonsin.




Några av originaledlemmarna hade väldigt skilda liv  efter att de slutat spela i PG&E. Förstegitarristen blev sjuk och senare hemlös under 80-talet, basisten blev råvarumäklare och Charlie själv avled 1990 efter en tids sjukdom.


Pacific Gas & Electric – Are You Ready? - Single Version

Quiz!

Världens bästa låt är idag ett quiz!
Det ni!

Lyssna på denna korta pianoslinga.
Det är nog världens vackraste och sorgligaste melodi till en tv-serie.

Vilken tv-serie är det?
Fuska inte!

RIP Donna Summer

RIP Donna Summer!

Ja jag vet att jag är sist med att skriva om att Discons drottning Donna har gått bort i cancer.
Jag tänker inte heller ta upp sådana ämnen som att hon på fullt allvar menade att dammpartiklar från 9/11-smällen orsakade den.

Jag tänker bara be er lyssna på hennes två bästa låtar.
De är långa och oj så bra!

Först solo:
Donna Summer – Love To Love You Baby

Sen tillsammans med Barbra Streisand
Donna Summer – No More Tears (Enough Is Enough) - 12" Version

RIP Chuck Brown

Den lysande stjärnan för en av de mindre kända grenarna av funken gick bort i onsdags.
Cuck Brown, "The Godfather of Go-Go" som han kallades, var med och skapade denna funkstil.
Allt började i området kring Washington, DC, och ja, den kom inte så mycket mer utanför det området heller.
Lite spreds till Maryland och norra Virginia men mycket längre än så kom den aldrig, och de tär mest i detta området Go-go är populärt.
Vad som utmärker Go-go är att det är väldigt mycket percussions, speciella rytmmönster, call-and-response-sång med publiken och lååånga lååånga låtar med mycket jam.

Namnet kommer från att man på 60-talet i den afroamerkanska gemenskapen skulle gå på lokal, inte sa club, utan man kallade det "go to a Go-go".
I början av 70-talet hade han och hans band, "The Souls Searchers" utvecklat en spelstil där de lät alla låtar de spelade flyta in i varandra, allt för att ha kvar folket på dansgolvet.

Hans två söner spelade i Virgnia Techs amerikanska fotbollslag, och Chuck skedulerade alla sina spelningar och uppträdande så han aldrig skulle missa några hemmamatcher, vilket han inte heller gjorde.

Chuck Browns största hit var "Bustin' loose (part 1)" och hamnade på förstaplatsen på R'n'B-listan. Den har samplats tusentals gånger av nästan alla hiphop-artister.
Dock är det inte den vi ska höra här, utan en tidigare otroligt svängig låt som jag har spelat och varje gång blir dansgolvet som galet!
Go-go funkar lika bra i Sverige som i Washington, DC.




Han uppträdde nästan fram till sin död, och för några år sedan fick han en gata i Washington uppkallad efter sig.

http://open.spotify.com/track/6PdV0D1d4w7lJbB28neJzV

Gloria Jones - What you want

Världen bästa Gloria!

Gloria Richetta Jones föddes i Cincinnati och bildade som fjortonåring sin första gospelgrupp, The Cogic Singers, tillsammans med Frankie Kahrl och Billy Preston! Hon spelade in ett album med gruppen och de jobbade ihop i fyra år innan Gloria träffade låtskrivaren Ed Cobb

Han signade henne och hon spelade in en herrans massa låtar på olika bolag.
En av de mest framträdande var "Heartsbeats pts 1 & 2" som blev en rätt stor hit, och som senare spelades in av bland andra Dusty Springfield och Spencer Davis.

De flesta som känner till henne, eller iallafall har hört någon låt med henne, är såklart genom hennes brottarhit "Tainted Love", som spelades in 1965 men var en bortglömd b-sida, tills en engelsk dj hittade den i USA 1973 och började spela b-sidan på klubbarna i den framväxande Northen Soul-scenen i England.

Detta gjorde att hon återutgav den 1976, men även denna gången blev det ingen succé konstigt nog.
Soft Cell gjorde en mesig cover på den 1981 som slog stort över hela världen.
Gloria pluggade piano och tog en universitetsexamen i klassisk musik, med huvudinriktning på Bachs verk.
Hon träffade på låtskrivaren Pam Sawyer som bad henne att börja skriva tillsammans med henne för Motown. Eftersom hon redan hade skivkontrakt som artist var hon tvungen att skriva under psuedonym, Gloria Jones hette då LaVerne Ware.
Artister hon skrev låtar för var exempelvis Gladys Knight & The Pips, The Supremes, Four Tops, Commodores, Jackson 5, Junior Walker samt Marwin Gaye och Diana Ross.

Gloria träffade Marc Bolan under den tiden hon sjöng i Los Angelesversionen av Hair, vilket hon gjorde 1969. Då hände inget men andre gången de träffades, under en av hennes turnéer i England, träffades de igen och lite mer intreese uppstod. Hon började köra och spelar klaviatur bakom T-Rex och de blev snart ett par. Hon födde deras son Rolan Bolan och 1976 släppte hon ett eget album, "Vixen", som MArc Bolan hade skrivit och producerat flera av låtarna på.

Väldigt tidigt en morgon 1977 körde hon en liten hundkoja på väg hem från en fest där hon och herr Bolan hade druckit vin. Hon klarade sig med en bruten käke, men han avled efter skadorna. Samma dag som hon kom ut från sjukhuset fick hon reda på att det var begravning.
Deras gemensamma hem var plundrat av Bolans fans under hennes sjukhusvistelse och hon anklagades för vårdslöshet i trafiken. Dock hade hon bakskrapad redan flugit hem till USA med sin son och bodde hos sina föräldrar.

Nu ska vi höra en riktig pärla.
Det finns in´gen video på denna, men oj vad bra den är!

Gloria Jones – What You Want


Hon spelade in en del skivor och gjorde återförening med sin gamla gospelgrupp The Cogic singers 1984. Efter det har hon mest jobbat som musikrådgivare inom filmbranschen.
Hon bor nu i Pensylvania med sin make Chris Mitchell.
Gloria Jones – What You Want

RIP Donald "Duck" Dunn

Igår avled en av de största, kanske inte någon som stått längst fram på scen inom soulvärlden, men den väl killen som hängt lite mer i bakgrunden och lagt groovet till otroligt många succéer.

Donald "Duck" Dunn föddes i november 1941 och fick sitt smeknamn av sin farsa efter att Donald satt och kollade på Kalle Anka på tv med honom en dag.

Han växte upp och tillbringade ungefär all sin ledig tid med en annan gigant inom soulmusiken, sin kompanjon under nästan hela sin karriär, gitarristen Steve Cropper.

Donalds pappa var godistillvekare och ville att sonen skulle gå i hans fotspår, men tack och lov blev det inte så.

I High School bildade de tillsammans med några andra kompisar bandet "The Royal Spades" och var det första vita bandet i Memphis som spelade Rythm and Blues. Bandet övergick till "The Mar-Keys" och ungefär när Donald slutade high school fick de en hit med låten "Last night". Hans väg inom musiken var då redan utstakad.

Han har spelat med nästan alla. Några exempel är Muddy Waters, Neil Young, Freddie King, Albert King, The Blues Brothers, Levon Helm, Jerry Lee Lewis, Eric Clapton, Tom Petty, Creedence Clearwater Revival, Wilson Pickett, Sam & Dave, Rod Stewart, Bob Dylan och många många många mer.

Han var självlärd på bas och spelade sin egen stil. Han var en av Booker T & The MG's, vilka egentligen var samma band som kompade STAX alla artister.

Han pensionerade sig egentligen redan år 2000 men fortsatte att spela med sin gamla polare Steve Cropper för att det var kul.
Det var på en turné i Japan som han avled i sömnen igår.


Här kommer några pärlor han medverkat på:

Eddie Floyd – Knock On Wood

Otis Redding – Hard To Handle

Otis Redding – Respect

Booker T & The MG's – Melting Pot

The Mar-Keys – Last Night

Sam & Dave – Hold On, I'm Coming - LP/Single Version

Jerry Lee Lewis – When A Man Loves A Woman

Ja, som ni ser, inga dåliga bitar han spelade på.

Creative Source - I'm gonna get there

Världens bästa låt!

Creative Source grundades 1972 av ett gött gäng gamla studiorävar och några livemusiker/sångare från Los Angeles. De var Barbara Berryman, Barbara Lewis, Don Wyatt, Steve Flanagan och Celeste Rose. Flera hade jobbat på West Coast recordings, Barbara Lewis hade sjungt med fantastiska The Elgins och Don Wyatt hade varit med i en del vokalgrupper på 50-talet och sjungt i bakgrunden till Nat King Cole.

Gruppen hade väl några mindre hits, och den låt som gjorde mest genomslag pobliks var deras cover på Bill Withers "Who is he (and what is he to you)". Framgången uteblev, bland annat efter väldigt dålig uppbackning av sitt skivbolag, och fem år efter starten lades gruppen ner när de inte fick förnyat skivkontrakt. Dock hann de ge ut fyra album på två olika skivbolag.

Efter att de spelat mycket live i Los Angeles turnerade de som öppningsakt till så vitt skilda artister som Duke Elington och B.B. King.

Den här låten är från 1975 och öppnar deras andra album, "Immigration".
Finfin soul med discoinslag och härliga handklapp.
Precis som det ska vara!




Gruppen splittrades 1977och Don Wyatt avled 1990.
Celeste Rose blev advokat, Steve Flanagan flyttade till Holland.
Barbara gånger två fortsatte med sång och dans.

Creative Source – I'm Gonna Get There

Oneness of Juju - African rhythms

Världens bästa rytmer?
Lyssna på de underbara percussions som ligger som grund genom hela låten. Helt magiskt!
Oneness of Juju är en av alla de grupper som saxofonisten Plunky Branch skapade kring sig själv och sina medmusiker. De olika grupperna var Juju (1971-74), Oneness of Juju (1975-81), Plunky & Oneness of Juju (1982-88) och Plunky & Oneness (1988- nu idag).

 Det började ursprungligen med att ett gäng musiker som spelat tillsammans med en teaterproduktion i San Fransisco helt enkelt startade ett band 1971 efter att själva teaterpjäsen lades ner. Pjäsen hade haft ett afrikanskt tema och det föll sig naturligt att fortsätta på det spåret. I pjäsen hade de namngivningsceremonier och alla de med förut västerländska namn bytte till mer afrikanskt klingande.
1973 flyttade gruppen från S.F. till New York och blev snabbt indragen i den kreativa musikscenen där de träffade ett gäng jazzartister som de samarbetade med, tex Pharaoh Sanders, Ornette Coleman och Sun Ra..

Ordet Juju har en hel del olika betydelser, den vanligaste beskrivningen är att det är magi knuten till ett föremål, ett totem, och med den betydelsen passar den ursprungliga gruppens Jujus musikstil in bra. De spelade instrumentalmusik med västafrikanska inslag som var rätt ritualbetonat.
I konstellationen Oneness of Juju skapades det två album, och nu hade Plunky tagit in ett modernt trumset, vilket inte fanns i Juju, då de bara hade afro-kubanska rytminstrument. Juju var mer åt det jazziga hållet, medan Oneness of Juju tittade mer åt funk och R'n'B rent musikmässigt. De vokala inslagen var också en nyhet. Texterna var politiska och socialt ansvarstagande, lite åt Gil Scott-Heron möter Herbie Hancocks innovativa musik.
Albumet "African Rhythms" blev rätt populär och gruppen uppträdde med Gil Scott-Heron, Hugh Masakela, Chuck Brown & The soul Searchers och många andra.
Dagens låt har ett skönt driv, rytmer som växer in i varandra, transframkallande melodi och sval härlig sång av Lady Eka-Ete (Jacqueline Holoman).




Plunky spelar än, nu under namnet Plunky & Oneness, och Oneness of Juju finns ej mer.
I höstas/vintras påbörjades samarbete mellan honom och en fransk hiphopartist.
Han turnerar flitigt i närområdet där han bor, i Richmond, Virginia.


Oneness Of Juju – African Rhythms

Patti Drew - Fever

Världen bästa bas!
Lyssna på den här basen, killen som spelar är helt galen! Han måste gå på något uppiggande, för en sådan bas har jag aldrig hört tidigare. Fingrarna far runt på strängarna som en skållad råtta.

Kvinnas som sjunger i låten, Patti Drew, hade tyvärr ingen höjdarkarriär men några små hits fick hon ändå, tex "Workin' on a groovy thing", "Tell Him" och "Hard to handle". Ingen av dom kom dock högre än plats 22 på R'n'B-listan i USA. Så hennes karriär

Hon föddes den 29e december i Charleston, South Carolina, men ägnade sig inte så mycket åt dansen utan följde istället med sin kära mor till kyrkan där hon sjöng med sina systrar Lorraine och Erma.
Pattis mamma jobbade som hembiträde för en promotor hos Capitol Records, och hon ville gärna att han skulle höra hennes döttrar sjunga i kyrkan, så hon släpade helt sonika dit honom en söndag.
Han gillade vad han hörde och signade gruppen som The Drew-Vels.
Första singeln blev "Tell Him" som blev en stor hit lokalt i området runt Chicago.

1966 splittrades gruppen och Patti gjorde solodebut på Quill med en nyinspelning av "Tell Him". Denna gången klättrade den lite högre upp listorna men blev aldrig någon storsäljare.

1971 tröttnade hon på musikbranschen och försvann i några år. 1975 återkom hon till musiken och spelade in ett album.
På 80-talet sjöng hon på lokalar klubbar och lounger i Evanston utanför Chicago.

Lyssna och njut nu, det är storbandsjazz som svänger. Tung bas, spetsigt blås och hennes underbara vädjande röst.



Undra vad hon gör idag?

Patti Drew – Fever

Charlie Whitehead - Between the lines

Världens bästa Charles!
Charles Lee Whitehead är en till av alla de härliga artister som aldrig fick ett stort genombrott utan tvingades jobba i bakgrunden, fast de egentligen hade potential att komma upp till ytan och slå igenom.
Sen finns det väldig knapp information om hans person, men jag ska göra så gott det går.

Han föddes i Franklin i Virginia 1942 den 12 septemer och 1961 började han jobba på heltid med musiken.
Charles flyttade till New York 1968 och lärde då känna Charlie Foxx, som tillsammans med sin syster Inez hade några rätt stora hits på 60-talet och de var väldigt populära i Europa. Herr foxx signade herr Whitehead till Dynamo-labeln och där lärde Charlie (Whitehead) tidigt känna Jerry Williams Jr., sedemera känd mer som Swamp Dogg, legendarisk soul/funkartist, producent och låtskrivare, fast andra källor säger att de lärde känna varandra redan i Virginia där de båda föddes samma år. De kom under alla år som Charles var aktiv att samarbeta genom låtskrivandet och musikskapandet.

Han släppte bara en singel på Dynamo och flyttade över till labeln Canyon Record tillsammans med Jerry.
Där kom han att byta namn till Raw Spitt och deras låtar med klassisk soulmusik samtidigt som de hade rätt skarpa politiska texter gjorde att de hade svårt att slå igenom.

På Dynamo hade de skrivit en hel del låtar ihop, särskillt för Gary "US" Bonds, Dee Dee Warwick ("She Didn’t Know (She Kept On Talking) ") och Doris Duke ("If She’s Your Wife (Whom Am I)").

Varför han tog namnet Raw Spitt har med de politiska texterna att göra. Swamp Dogg kom med förslaget att byta namn när det var lite mer känsliga ämnen och Charles kom att spela in skivor under många namn, som till exempel Charles Whitehead, Raw Spitt, Charlie Whitehead, Slick'n' The Family Brick, Amazing Charlie Whitehead och säkert en hel del andra namn som vi inte har en aning om.
Swamp Dogg blev svartlistad för vissa låtar med kritiska texter angående exempelvis USAs del i Vietnamkriget.
Antar att Swamp bara försökte skydda sin protegé.
Nog om detta, njut nu av låten.

Det går bara inte att sitta still med huvudet när man hör det här.
Jag bara MÅSTE digga med huvudet. Fantastiskt!
Blåset, gitarren som kör sin sköna slinga och den långsamt gungande basen.
Helt magiskt!





Vad han gör nuförtiden har jag ingen aning om.
Om det är någon som vet så får ni gärna berätta för mig.

Charlie Whitehead – Between the Lines

Camille Yarbrough - Take Yo Praise

Världens bästa Camille!

De flesta känner nog igen den här låten på grund av Norman Cook, eller som han kallar sig som artist, Fatboy Slim. Han samplar "Take yo' Praise" i sin låt "Praise You".

Vad inte många känner till är att Camille är mer än en sampling, hon är dansare, skådespelerska, musiker, poet, tv-producent, barnboksförfattare och var en av föregångarna till hiphopen enligt en del. Andra säger att hon var en stor inspirationskälla till Lauryn Hill och hennes skiva "The Mis-Education of Lauryn Hill". Hon var iallafall en förgrundsgestalt för många svarta unga kvinnor och Camille banade vägen för deras självständighetskamp.

Camille föddes i Chicago som den yngsta i syskonskaran på sju barn.
Hon turnerade runt i USA med sina spoken word-uppsättningar på 70- och 80-talet.
Hon var med i The Black Arts movement och kämpade för de svartas rättigheter.
Sitt enda studioalbum "The Iron pot cooker" släpptes 1975 och är en blandning av spoken word, funk och soul.
Hon har också spelat in ett livealbum som är en blandning av spoken word, blues och soul, "Ancestor House", som hon släppte på sitt eget skivbolag 2003.

Lyssna på det här och luta dig tillbaka, sjukt bra!
Det lugna groovet som bygger och bygger.
Ren magi!


Camille bor nu i New York och är fortfarande aktiv inom teater, musik och medborgarrättsfrågor.

Camille Yarbrough – Take Yo' Praise

Etta James - Almost Persuaded

Världens bästa Etta är tillbaka!
Bättre än någonsin och med en otroligt stark låt.

Almost Persuaded var egentligen skriven som en countryballard av Glenn Sutton och Muscle Shoals låtskrivare Billy Sherill till David Houston 1966. Den stack upp till förstaplatsen på countrylistan nästan direkt och stannade där i nio veckor. Samma år, 1966, var den även högt upp på topplistorna med två andra artister, vilket måste vara något slags rekord.
Denna låt är en stor countrystandard och få andra låtar har inom den genren haft lika lång livslängd.

Ursprungligen handlar texten om en man som går in på en bar och blir uppcharmad av en söt tjej. De börjar dansa och han är nära att falla för frestelsen. Då ser han reflektionen av sin vigselring och kommer ihåg sina löften till sin fru, så i slutet av sången går han helt sonika hem till sin hustru istället.

I Ellas version är det kvinnan i sången som nästan blir övertalad till ett snedsteg.
Njut!



Och här kommer orginalet, fin även den:





Etta James – Almost Persuaded - Single Version