Kör vi southern soul kan vi inte vara utan mästaren på sorgsna ballader.
Med över 400 låtar inspelade av mestadels andra artister tänker man inte på att hans spröda tenor har en känsla som verkligen når hela vägen fram.
Det finns mer än 100 låtar inspelade med George, som är outgivna. Alla dessa gjordes när han var signad av FAME, och enligt uppgift ska de återutges i ett antal volymer de kommande åren.
Låter mumma för oss Georgefantaster.
Njut av hans underbara behandling av texten och melodin.
Ok, vi fortsätter på veckans tema, Southern soul-ballader.
Då är det väl dags att slänga in en låt med Candi igen, för hennes vädjande röst kan vi ju inte vara utan.
Det är hjärta och smärta.
Det är drottningen av southern soul.
Just denna videon får ni med ett härligt bildspel.
Mums.
Ok, vi fortsätter med Dorothy, bara för att ni måste höra denna helt magiska southern soul-balladen.
Den bygger och bygger och är väl urtypen av en soulballad.
Mer behöver jag inte säga idag.
Njut.
Vi fortsätter med klassisk southern soul.
Denna gång en av de allra allra bästa balladerna som finns.
Kanske är det helt enkelt världens bästa ballad?
Låten skrevs av Bob Montgomery redan 1966, och den var skriven speciellt åt Brenda Lee, men hon ville inte sjunga in den, trots övertalningsförsök av både Bob och hennes producent.
Bob arrangerade om den till countrystil och Wilma Burgess fick en rätt stor countryhit med den.
Joe Simon spelade in låten 1972 men hans soulversion kom inte heller så högt upp på listorna.
Det sägs att den här låten har spelats in i över 200 olika versioner.
Men nog om detta, vi vill ju veta om Dorothys version, eller hur?
Dorothy föddes i Mississippi och uppfostrades av sin mormors mor. Hon började som så många andra soulartister sjunga i kyrkokören och senare även som solist i samma kör. På universitetet skapade hon tillsammans med två andra tjejer en trio, The Poppies. De spelade in ett gäng singlar på olika labels men ingen blev någon stor hit.
1973 spelade hon in låten på Malaco Records i Jackson, Mississippi. Hon satte låten på första försöket passande nog. Inspelningen var gjord på Malaco men ett prodiktionsbolag var tänkt att sälja inspelningen till en annan label för att få in pengar. Det gick inget vidare och efter många försökt satsade det konkurrsmässiga Malaco sina sista pengar på att pressa singeln själv och ge ut den med Dorothy. det visade sig vara ett smart val, eftersom den den året efter kom upp till nummer två på R&B-listan och plats rte på hot 100.
Jag tror att cheferna på Malaco i efterhand tog sig en funderare varför de väntade två år med att ge ut en färdig inspelning.
Njut av den fina låten nu.
2002 startade hon sitt eget skivbolag, Farish Street Records, som hon gett ut ett antal av sina egna skivor på. Hon har även fortsatt att turnera rätt flitigt de senaste åren.
Världens bästa godis!
Canzetta Maria Staton föddes på landet i Alabama och växte upp på sina föräldrars gård, plockandes bomull, utfodrade hönorna och sjungandes. Hennes pappa var bonde på sommaren och kolgruvearbetare på vintern.
Hon började sjunga solo i den lokala kyrkan redan vid fyra års ålder, och blev lite skrämd av att de som lyssnade när hon sjöng blev så känslosamma så de grät av hennes vackra röst.
Hennes mor bröt med hennes alkoholiserade far och de flyttade till Cleveland där en av Candis syskon redan bodde. Där började hon gå i skolan och sjunga i en gospelgrupp, the Jewel Gospel Trio. Gruppen turnerade tillsammans med storheter som Aretha Franklin, Mahalia Jackson, Staple Singers och The soul Stirrers.
Turnerande var rätt tufft och de var ofta beroende av de äldre artisternas hjälp för att få mat och pengar var det knappt tal om.
När Candi var sjutton tröttnade hon på turnerandet och blev ihop med Lou Rawls. Denna relation höll inte så länge och snart träffade hon Joe Williams, blev gravid och gifte sig. Tillsammans fick de 4 barn.
Dock tog äktenskapet slut 1968 när hon tröttnade på hans ständig våld mot henne.
Hon såg sina tidigare kollegor från när hon turnerande med gospelgrupperna, och upptäckte hur framgångsrika de blivit på den sekulära musikscenen.
Candi hade varit borta från musiken i sju år och bestämde sig för att försöka igen, hon hade ändå berört så många med gospeln och trodde hon skulle lyckas även med den sekulära musiken.
På en lokal klubb där hon uppträdde träffade hon Clarence Carter, som sedemera gifte sig med henne och hjälpte henne att få ett skivkontrakt med rick Halls FAME.
Hon släppte singeln "I'd rather be an old man's sweetheart (than a young man's fool)" som sålde platinum och albumet som kom sen sålde ungefär lika mycket.
Äntligen gjorde hon succé och fick välförtjänt framgång.
Hon blev känd som "the First Lady of southern soul", med den råa soulen, rätt nära countryn. Hon gjorde en hel del soulversioner av countrylåtar, exempelvis Tammy Wynettes "Stand by your man" och "In the ghetto".
Candi säger svälv att hon verkligen gillar countryn, för den berättar historier. Texttraditionen inom countryn är så stark.
Candi och Clarance fick en son men efter barnets födsel blev Clarance allt mer otrogen mot sin fru så hon tröttnade på honom och skilde sig.
Enligt pressen på den tiden sågs sattes hon efter detta ihop med Al Green, Johnny Taylor och Eddie Levert.
1974 signades Candi till Warner Brothers Records två år senare fick hon sin dundersuccé med "Young Hearts run free". Det var nu disco som gällde.
Hon träffade sin tredje men, Jimmy, som hon säger var en Hallick och en stor drogmissbrukare som brukade gå runt hemme med en pistol på sig.
Hon var hela tiden livrädd och trodde han skulle mörda henne.
Trots hennes framgångsrika karriär var hennes privata liv ett kaos och hon började dricka för att döva smärtan.
Hennes beroende höll på att krossa hennes karriär helt, men hon träffade då sin fjärde man, Diana Ross trummis John Susswell, som hade liknande problem som Candi, fast med kokain.
Deras vänner trodde att nu var det kört för båda, hur skulle de klara av att leva ihop.
Men de lyckades båda sluta med sina dåliga vanor och blev drogfria.
De blev patorer i en kyrka ihop, Candi bytte spår igen och återgick sina gospelrötter.
Hon fick till en ny karriär igen och spelade in 8 framgångsrika gospelalbum.
Nu till dagens underbara låt.
En av hennes minst kända, en tidig singel.
Men ojojoj, här har ni Southern soul när den är som bäst. Det är hjärta, det är smärta och det är glädje.
Hur bra som helst.
Hennes lite sträva hesa röst sjunger om saker som alla kan relatera till med en känsla som dock få kan sjunga med.
Kanske för att hon själv kan sätta sig in låten på ett otroligt sätt.
Det roliga är att hon har kommit på listorna i Storbritannien med samma låt 3 gånger: 1991, 1997 och 2006. Detta med låten "You got the love", först som original, sen med två olika remixar. Hur många artister har lyckats med det?
Candi turnerar fortfarande och släppte kritikerrosade album både 2006 och 2009.
Världens bästa glöd!
Och detta från ett gött gäng vita killar från Detroit, det kunde man inte tro.
Gruppen bildades i mitten av 60-talet och hette då The Flaming Embers. Det var först 1969 som gruppen av någon anledning skrotade s:et på slutet av namnet och släppte låten "Mind, body and soul" vilken kom upp till plats 26 på poplistan. De var då signade av Holland-Dozier-Hollands Hot Wax, tidigare hade de varit signade av diverse mindre Detroitbolag.
Året efter fick de en lika stor hit med "Westbound number nine" och lite mindre framgång med "I'm not my brothers keeper". Låtarna är skrivna av det mystiska teamet Dunbar-Wayne. Det är som ni antagligen redan anat pseudonyn för HDH. De kunde av lagliga själ inte skriva låtar åt andra än Motownartister under en viss tidsperiod under och efter sitt kontrakt med Motown.
Detta var deras sätt att komma undan det problemet.
Dock var framgångarna inte så stora, så när Flaming Ember försökte följa upp med en ny singel 1971 blev det inget vidare och gruppen upplöstes 1972.
Dock fortsatte ungefär samma band, dock med nytt namn, nu "Mind, body and soul", att spela på barerna runt Detroit.
Det sköna med de hör killarna var att de med sin blåögda soul verkligen tar i, det är lite mer skitigt, lite råare och samtidigt har de med lite mer psykedeliska saker som klockspel och sitar. En härlig mix!
Vissa av deras låtar är mer rock än soul.
Ett vanligt missförstånd är att att Flaming Ember är en svart grupp. Det trodde jag själv när jag först hörde dom, innan jag fick se gruppen på foto.
När Eddie Holland skulle släppa gruppens skiva i L.A. var det två radiostationer som vägrade spela vita artisters låtar. Holland väntade tills "Westbound No 9" spelades mest på just dom två radiokanalerna, utan att visa något omslag eller bild, eftersom han visste att de inte skulle spela låten. Först när den blev väldigt populär hade han releasfest för albumet och de något snopna ägarna till radionkanalerna.
Här kommer den finfina biten med lite intervju innan.
Sicken underbar frisyr han har, Jerry Plunker, som egentligen är trummisen i gruppen, med en så bra röst!
Ni måste ju även se och höra en annan av deras underbara låtar.
Kolla kläderna, och njut av den sjukt bra låten.
Bara det att dom sjunger sjunger sista refrängen på franska är ju magiskt!
Gruppen återförenades för en konsert 2004 och spelade in en CD men har inte spelat så mycket efter det.
Världens bästa bröder!
Julius, Bobby, Perry, och Nathaniel Barrino växte alla upp i North Carolina och spelade bara in ett album ihop. De var signade på Inviticus-labeln och var rätt annorlunda om man jämförde med de andra artisterna somlåg på samma etikett. Bröderna var en vokalgrupp vilket de inte direkt hade på Inviticus innan. Jag antar att skivbolgaet ville få fram ett nytt Temtations helt enkelt.
Det gavs aldrig ut i Statena på grund av att megaproducenterna Holland-Dozier-Holland hade en massa stämningar mot dom, exempelvis från distributörerna av Inviticus skivor. Dock gavs det ut utanför USA, men då var det egentligen olagliga kopior, som gjorde att gruppen aldrig fick några pengar själva.
Alla dessa problem gjorde att gruppen aldrig fick något stöd när det var dags att ge ut skivan, och deras singlar passerade omärkt förbi.
Bröderna är farbröder till American Idol-vinnaren Fantasia (Barrino) och K-Cee & JoJo.
Tänk hur bra denna grupp skulle vara om de fick fortsätta att spela in skivor med HDH.
Galet!
Njut nu av en av de få låtar som finns att lyssna på av denna grupp.
Det är ju världens bästa låt!
Lesley Sebastian Charles föddes i Karibien, närmare bestämt i Trinidad & Tobago. Dock flyttade hans familj till London när han var åtta år gammal. Han började redan i tonåren uppträda på en massa klubbar i centrala London och jobbade samtidigt som skräddare på anrika Savile Row.
Han släppte sin första singel 1972 under namnet Les Charles. Artistnamnet Billy Ocean tog han senare, och Ocean kommer från att hna bodde på Ocean Estate i Stepney.
1976 spelade han in sitt första album, som hette samma som hans artistnamn, billy Ocean.
På detta album fanns den underbara och glada låten "Love really hurts without you", som vi ska lyssna på idag. låten kom upp till nummer två på listorna i England och nummer 22 på Billboardlistan i USA.
Han fick clubhits med låtarna "Are you ready" och "Stay the night", från hans platta "No limit", vilka senare spelades in av LaToya Jackson.
Han skrev även en hel del låtar för andra artister.
Dock skulle hans största succé komma på mitten av 80-talet.
Det var då han släppte sin största hit genom tiderna, "Carribean Queen". Den toppade många listor över världen.
Andra goa bitar som han framfört är: "Loverboy", "When the going gets tough, the tough gets going", "There'll be sad songs (to make you cry)" och "Get outta my dreams, get into my car".
Billy Ocean är den mest framgångsrike svarta engelska artist någonsin.
Men nog om alla låtar han haft framgång med, nu ska vi lyssna på en otroligt fin pärla.
Soulpop när den är som bäst.
Charmig, lättsmält Motownaktig karamell som fastar liksom en kola i tänderna.
Billy har fortsatt att turnera flitigt genom åren och spelat in lite skivor även på 90- och 00-talet.
Han håller även på med att utbilda och hålla föredrag på Tech Music Schools i London.
Här har vi de goa gubbarna från New Jersey som visar att dom kan sjunga underbara harmonier trots sin bleka hudfärg. Gruppen är bland de artister och grupper som dominerat Billboardlistan med hitsinglar. Det är bara Beatles, Elvis och Ray Charles som haft mer pophits under den tiden som poplistan funnits.
De började sjunga rock som sedan blev pop, soul och disco.
Gruppen bildades 1961 men innan dess fanns det flera olika konstellationer med en eller flera av medlemmarna inkluderade. Ett virrvarr helt enkelt.
Så jag nöjer mig att kolla lite på Frankie Valli, eller Frank Castellucio som han egentligen heter.
Han föddes i Newark 1934 och blev inspirerad redan i sjuårsåldern att sjunga efter att ha varit på en konsert med Frank Sinatra. Innan han kunde försörja sig på musiken livnärde sig Valli som barberare precis som sin far.
När han var sjutton år gammal kunde han leva sig på sin musik, och hans röst kännetecknas av den starka falsetten han får till.
Lite kul är att han i "Sopranos" spelar en av maffiakillarna, gangstern Rusty Millio, som dock blev skjuten i avsnitt 72.
I denna discodänga som de spelade in 1975, handlar om att bandet minns tillbaka tiden runt 1963, då allt var så härligt. Lite ovanligt är att det är tre olika leadsingers i låten.
Underbart skönt släpigt trumbeat!
För några år sedan blev Frankie och bandets historia musikel, "The Jersey Boys", som vann flera priser.
Frankie turnerar fortfarande land och rike runt, dock i lite lugnare takt än tidigare.
Hur Carl Carlton började i musikbranschen är en rätt kul historia faktiskt.
En granne ropade ner till några barn som spelade baseball på gräsplätten bredvid huset. Han ville att de skulle sluta spela och stänga av radion.
Barnen ropade tillbaka:
-Det är inte radion, det är Carl.!
Grannen sprang ner för trappan för att se om det verkligen stämde, att rösten inte var radion utan en liten kille som sjöng underbart vackert.
Lite senare tog grannen med sig lelle Calle till ett skivbolag där han började spela in skivor under namnet "Little Carl Carlton", för att likna vid Stevie Wonders artistnamn som barn, "Little Stevie Wonder", allt för att få mer uppmärksamhet. Lelle Calle hade redan i ung ålder sjungt i kyrkokören och blivit insmugglad på nattklubbar av sina äldre syskon, för att sjunga där för drickspengar.
Han fick 1968 en hit med "Competition ain't nothing" och bolagets Back Beat Records fick upp ögonen, eller öronen rättare sagt, för den unge herrn och Carl flyttade till Houston. Skivbolagets ägare Don Robey hade en ranch utanför stan och där bodde Carl. Antagligen rätt stor skillnad, att ha så mycket natur omkring sig, när han tidigare hade bott i ett av Detroits sämre områden.
Han hade några mindre hittar för Back Beat, men slog aldrig riktigt igenom.
Back Beat såldes några år senare till ABC Records och Carl följde med på köpet. Vår Calle var polare med Temptationssångaren David Ruffin och efter att ha lyssnat på en av Davids skivor hörde han låten "Everlasting love".
Han föll direkt för den och var ovetande att det var en stor hit 1967 av Robert Knight.
En lugn version av den låten lades som en b-sida (på grund av den tidigare succéen för Robert Knight) till hans första singel "I wanna be your main squeeze", men blev populär efter att den discofierats.
Den kom ända upp till plats 6 på R&B-listan.
Lyssna på den otroligt svängiga basen. Den liksom lever ett eget liv genom hela låten.
Jag blir så glad av den här låten!
Senare hade Carl en änna större hit med låten "She's a bad Mama Jama" som sålde guld.
Han är aktiv än i idag och 2010 släppte han en gospelsingel.
Världens bästa Johnny!
Smörigare än få, och för de flesta som inte känner till hans låtskatt, ett one-hit-wonder.
John Williams Bristol föddes i North Carolina 1939 och blev lite lokalkändis i Detroit 1959 tillsammans med sin soulpartner Jackey Beavers som han träffade när de både gjorde sin militärtjänstgöring i det amerikanska flygvapnet.
De spelade den första versionen av "Someday we'll be together" 1961, men den blev ingen större framgång för Johnny & Jackey, som de kallade sig. För The Supremes gick det bättre, som sedan fick en stor framgång med (listetta).
Redan 1961 började han jobba för Motown som låtskrivare och producent.
Några artister Johnny jobbat och låtar han skrivit är:
Marvin Gaye & Tammi Terell "Ain't no mountain high enough", "Your precious love", Edwin Starrs "Twenty-five miles", David Ruffins "My whole world ended (The moment you left me)", The Velvelettes, Gladys Knights "Daddy could swear, I Declare", Jr Walker & The All stars "What does it take (to win your love)", Diana Ross & The Supremes, Smokey Robinson & The Miracles, Randy Crawford, Boz Scaggs, Marlena Shaw, Stevie Wonder "Yester-me, Yester-you, Yesterday", Michael Jackson, The Spinners, The Four Tops, ja som ni ser har han jobbat med de flesta och de största.
Det var dock först 1973 som han ville börja spela in sin egen musik igen, och bytte bolag till CBS.
Dock funkade det inte så bra med honom och skivbolaget så han bytte illa kvickt till MGM.
Det var där han slog igenom som soloartist med sin största hit som vi ska höra på här idag, "Hang on in there baby".
Han hade några mindre hits ("You and I", "Leave my world", "Do it to my mind") men de kom aldrig upp i den popularitet som hans första singel gav upphov till.
Men nog om detta, nu vill vi höra!
Smörigt som få men hans röst är så otroligt bra. Känns lite som han lånat Barry Whites high-hat.
Låten bara bygger och bygger, helt fantastiskt! Ett mästerverk!
Mäste även passa på att slå ett slag för hans senare album som är otroligt bra men rejält bortglömda.
"Bristol's Creme" och "Strangers" är finfina.
Jag kommer ihåg första gången jag hörde honom sjunga med sin mjuka stämma.
Jag föll direkt.
1980 hade Johhny en hit tillsammans med Amii Stewart "My Guy, My Girl"
Han fortsatte att producera album på 80- och 90-talet.
2004 avled han på sjukhus i Michigan av naturliga orsaker.
En av de allra allra bästa hade tystnat
George "Lightnin' licks" och Louis E. "Thunder Thumbs" Johnson föddes i Los Angeles på 50-talet och startade ett band med en tredje bror samt en kusin under namnet "The Johnson Three plus one" redan under skoltiden.
De blev rätt snabbt riktigt duktiga och började turnera som band till artister som Bobby Womack och Supremes. Senare gick de med i Billy Prestons band och skrev lite låtar till honom.
De gick solo, om man nu kan gå solo som ett band, och jobbade lite extra med Quincy Jones.
1976 släppte de sitt första album "Look out for #1" där de med hjälp av låten "I'll be good to you" sålde platina och sammanlagt gav de ut 7 album.
1980 fick dom en stor hit med låten vi ska höra idag, STOMP!.
1982 splittrades gruppen och bröderna gick solo.
Mr Thunder Thumbs spelade på ett gäng skivor med Michael Jackson, exempelvis Off the wall, Thriller och Dangerous. Det är tillexempel han som spelar den välkända basslingan på "Billie Jean".
andra artister han spelat med är: Aretha Franklin, Björk, Donna Summer, Herbie Hancock, Natalie Cole, Patti Austin, Paul McCartney, Phil Collins, Stevie Nicks, Stevie Wonder och ja, många många mer som jag inte orkar lista här.
1984 gjorde de en kort återförening för att spela in ett nytt album. dock blev det albumet ingen större succé.
Men nu till låten.
En popfunkpärla skulle man kunna kalla den.
Sen måste man ju bara kommentera hur härliga dom är i sina mustascher och glädjen i musiken.
Basslingan fastnar rätt snabbt.
Det återförenades igen 2002 och har sedan dess turnerat och uppträtt sporadiskt.
Louis har gett ut undervisnings-DVDer hur man spelar bas.
Världens bästa Dans!
Det var de här killarna som visade att de var bäst på dans.
MJ kan ju slänga sig i väggen när man kollar dessa killars heta mooves.
The Whispers bildades redan 1964 i Kalifornien och har genom åren haft 47!!! singlar på R&B-listan i USA.
Det är få artister som kommer upp i den nivån.
Gruppen leds av de två tvillingarna Wallace och Walter Scott, och detta med bravur!
Kanske har de även musikvärldens finaste mustascher.
Jag orkar inte gå på deras historia idag, men ni ska kolla in den stilige långe herrn som står näst längst till vänster och dansar i kvintetten.
Nicholas Caldwell - 2-metersjätte som dansar som en gud!
Hur många dansare kan vara coola samtidigt som de låtsas spela luftgitarr?
Det är bara dessa tre herrer som klarar det.
Dansen är så härlig och läcker, helt fantastiskt!
Galet bra!
The Whispers är en av de få stora soulgrupperna från 60-talet som fortfarande turnerar och har alla originalmedlemmar kvar i gruppen. År 2000 avled Marcus Hutson och de kvarvarande medlemmarna svor att inte ersätta honom, så det turnerar nu som en kvartett.
Här har vi han, den gamle skojaren Jr Walker, eller Autry DeVault Milton som han egentligen hette.
Den enda av Motowns husmusiker som lyckades med en solokarriär.
Hans musikkarriär började när han som 14åring i Indiana startade sitt första band, The Jumping Jacks.
Samtidigt startade hans gamla barndomsvän Billy Nix sitt egna band, Rythm Rockers. De alternerade mellan sina band och hjälpte till på varandras spelningar.
Billy fick snart ett jobb att spela på en lokal tv-station och bjöd in sin kompis Walker att hjälpa till som saxspelare. Efter ett tag var Billy Nix tvungen att gå med i armén för att slåss i Vietnam, och Jr Walker tog över bandet och flyttade det från Indiana till Michigan. Han bytte namn från Rythm Rockers till All Stars.
Den gamle (även om han var ung då) soulräven Johnny Bristol fick höra talas om dom och rekommenderade gruppen för sin polare Harvey Fuqua, som signade dom till sin egen label Harvey. Namnet på gruppen ändrades till Junior Walker & the All Stars.
Skivbolaget köptes upp av Motown och gruppen kom då att spela in sin första skivan för Berry Gordons bolag 1964.
Ett år senare får gruppen sin första med låten "Shotgun".
Det var även på denna låt som Walker gjorde sin sångdebut på skiva.
Det lustiga är att det egentligen skulle vara en annan sångare på låten, men den killen dök aldrig upp utan Junior tvingades sjunga själv. Han blev rätt chockad över att Motowns produktion lät hans sång vara kvar.
Han spelar klassisk R&B som till skillnad från Motown rätt smöriga ljudbild sticker ut rätt skarpt.
1994 avled han tyvärr i cancer, efter att ha turnerat rätt flitigt med bland annat sin son som trummis.
