måndag 31 december 2012

Bobby Womack - Across 110th street


Världens bästa Bobby!
Varför inte avsluta året med världens bästa låt?
Enkelt! Det är ju den här låten.

Bobby Womack sjunger sin melankoliska kärleksmelodi.
Han måste åka norrut över den 110:e gatan i New York, in i Harlem som börjar där.

Låten var med i soundtracket till filmen med just det namnet, "Across 110th street".
En finfin film som alla borde se.

Robert Dwayne Womack föddes 1944 i Cleveland i en stor familj där många Womacks har varit framgångsrika inom musikbranshen.
Bobby är sångare och gitarrist och började sin karriär i familjegruppen Curtis Womack and the Womack Brothers. Hur de startade den grupen är en rätt kul historia.
Bobbys Pappa, Friendly Womack (otroligt coolt namn), sjöng och spelade gitarr i kyrkan där familjen gick men när han kom hem sa han till sina fem söner att inte röra instrumentet när han var borta.
Den unge Bobby kunde itne motstå gitarren utan spelade, tills han en dag råkade dra av en sträng.
Åtta år gammal sa han lite skamsen till sin far att han hade spelat av en sträng.
Pappan blev inte så arg utan satte på en ny sträng och bad att få höra Bobby spela, och spela han gjorde!
Friendly blev så överraskad av Bobby och den andra söndernas talang at than snart köpte honom en egen gitarr och satte ihop en grupp av bröderna, som snart efter det spelade en singel. Då var Bobby bara tio år gammal!

Sam Cooke hörde gruppen spela 1956 och blev mäkta imponerad. Mr Cooke kom att bli en mentor för Curtis och Bobby och lovade att hjälpa dom i deras karriär när hans egen hade tagit fart.
Sam grundade SAR Records och fick de bägge bröderna att spela in två gospelsinglar för bolaget, innan han övertalade dom att börja spela in sekulär musik.
är de berättade detta för deras far, sa den nu inte så vänlige Friendly att de inte kunde bo kvar under hans tak, så Curtis och Bobby flyttade till Los Angeles.

De bytte namn på sin gamla grupp till The Valentinos och bytte text och namn på en gospellåt som Bobby skrivit och kallade den nu "Looking for a love".
Den blev en R&B-hit och James Brown fick upp ögonen för bröderna Womack, och de hamnade på hans Soul Revue.

...och där började sagan om Bobby Womack som fortsätter nästa år...

Nu njuter vi av den här sjukt bra låten istället på årets sista dag.





Bobby Womack – Across 110th Street - Original

fredag 28 december 2012

R.I.P. Fontella Bass

R.I.P. Fontella!

Ännu en av de fina sångerskorna har gått ur tiden.
Denna gången är det Fontella Bass som lämnat oss.
Hon avled i onsdags efter komplikationer av en hjärtattack.
Hennes kropp orkade inte längre efter en mängd strokes som hon haft sen 2005.

Fontella är väl mest känd för sin dunderhit "Rescue me" som 1965 toppade listorna.
Minnie Ripperton sjunger bakgrundskören i låten.



En annan finfin låt som hon spelat in är en av mina absoluta favoritlåtar (tack vare min bror som tipsade mig om den), "Everyday I have to cry some".
Här får vi den i ett härligt liveframträdande.



Vila i frid Fontella.

Fontella Bass – Rescue Me - Single Version

Fontella sjöng en hel del gospel bland annat tillsammans med sin mor Martha Bass som var en känd gospelsångerska på sin tid.
Här kommer en fin bit där de sjunger ihop. Härligt rå inspelning med mycket trummor!
Eller mycket och mycket, trummisen ger allt!
Jag antar att de sjunger den tillsammans nu igen, Fontella och morsan.

Martha Bass – Something Down Inside Of Me





söndag 23 december 2012

Stevie Wonder - Signed, Sealed, Delivered I'm yours


Världens bästa Stevie hjälper till att slå in klapparna!

Vilken låt passar inte in bäst i julhetsen idag om inte denna?
Slå in din juklapp och skicka iväg den med kärlek.

Han skrev låten endast 20 år gammal ihop med bland annat sin kärlek Syreeta Wright.
Stevie har senare berättat att det var hans mamma Lula som kom på titelraden, när den unge Steveland satt och improviserade fram melodin.
Följdaktligen är hon även krediterad som medförfattare till låten.
Kul att morsan hans fick lite pengar för att hon hjälpte sin unge son till en av hans ettor på listorna.

Sjukt bra liveinspelning från 1970 och det är så gött att se med vilken känsla han har i slutet av låten.




Stevie Wonder – Signed, Sealed, Delivered (I'm Yours)


fredag 21 december 2012

The Soul Brothers Inc. - I don't think we are going back again


Världenst bästa tyngsta funk?

På 60- och 70-talet var det många band i USA som själva bekostade sina inspelningar och de flesta av dessa skivor ligger och ruttnar i något gammalt garage i den amerikanska södern.

En av de få grupper som gjorde detta och lyckades sälja lite skivor, då mest lokalt i Texas, var Soul Brothers Inc. De var en av de mest betydelsefulla funkgrupperna i Texas under slutet av 60-talet fram till mitten av 70-talet då bandet splittrades.
Soul Brothers inc. var del av medborgarättsrörelsen och deras texter handlade mycket om problematiken kring den tidens politik och segregation.

Henry Boatwright hette sångaren, flöjtisten, saxofonisten och låtskrivaren till många av deras låtar.
De hade ett eget litet skivbolag, S.B.I (Soul Brother Inc.) där de gav ut sina skivor.

Lyssna på den sjukt tunga basen, bland det värsta  jag hört!






onsdag 19 december 2012

Curtis Mayfield - Tripping out


Världens bästa Curtis!

Hur i hela världen kan jag glömma att ha med Curtis här, eller jag har ju inte glömt honom, men det var alldeles för länge sedan jag skrev om honom här, så nu är det dags igen.

Här kommer ett slow groove med Curtis, en av de långsamma låtarna som man ändå kan dansa till, bara lite närmare än vanligt. En riktigt mysig låt nu i vintermörkret.

Basen släpar nästan efter och handklappandet hållet takten.
Underbart!




Curtis Mayfield – Tripping Out


onsdag 12 december 2012

Gene Chandler - When You´re # 1


Världens bästa disco!
Här har vi nummer ett!

En riktig discolåt ska vara lååång, ha ett bra break, en basslinga som pumpar och känns i underlivet.
Det har Gene fixat.

Gene Chandler, eller Eugen Dixon som han egentligen heter, föddes 1937  Chicago och började sjunga i olika doo-wop-grupper i tidig ålder.
Han åkte in i det militära och när han sedan kom ut igen 1960 började han igen sjunga med sin gamla grupp The Dukays.
Gruppen fick ett skivkontrakt med Nat Records och spelade in ett antal låtar, bland annat "The Girl is a devil", "Night Owl" och "Duke of Earl". Nat Records gav ut "Night Owl" vilken blev en rätt ok hit för gruppen. Dock tog Vee-Jay Records hand om "Duke of Earl", släppte den med Eugen Dixon som sedan bytte namn till Gene Chandler, och den sålde i en miljon exemplar redan första månaden.

Gene skaffade sig monokel, en cape, en hatt, en käpp och blev sedemera "The Duke of Earl". Denna utstyrsel fortsatte han att ha i många år.
Han jobbade med Curtis Mayfield, som skrev två av hans tidiga hitar, "Just be true" och "Nothing can stop me". senare hade han bland annat hits som "Rainbow 65" och "Groovy situation".
Sammanlagt har Gene varit ena v de stora på Chicagos soulscen och haft runt 40 stycken hits på listorna!
Inte illa pinkat!

Dagens låt är ett av hans senare alster, en discodänga som heter duga.
Nio minuter lång. Änna gött!
Låten handlar om något så annorlunda som discodansande kids som tävlar i att vara bäst på dansgolvet och impa på damerna.
Varför handlar inte mer låtar om det, istäälet för all smörig kärlek det sjungs om?




Gene turnerar fortfarande flitigt, mest i USA i Vegas och Chicago på oldiestouren.


måndag 10 december 2012

Aretha Franklin - Don't play that song


Ja, vad ska man säga?
Det här är så sjukt bra så kommentarer är nästan överflödiga.

Låten skrevs av Ahmet Ertegün och Betty Nelson och spelades först in av Ben E King 1962.
Han fick också en hit med samma låt, då den klättrade upp till andraplatsen på R&B-listan.

Arethas version toppade R&B-listan i USA i  fem veckor. Hennes gospelgungande inspelning är en ren njutning för örat. Till skillnad från inspelningen på skivan är tempot höjt rejält i den här liveversionen.
Lyssna på den underbara basen som bara vandrar omkring lite planlöst.



Aretha Franklin – Don't Play That Song


söndag 9 december 2012

Roberta Flack & Donny Hathaway - I (Who have nothing)


Världens bästa låt firar ett år med att idag spela världens bästa låt!
Det trodde ni aldrig!

Men här kommer den, och det är inte mindre än Roberta Flack som sjunger tillsammans med Donny Hathaway. "I (who have nothing)" är baserad på en italiensk låt som heter "Uno dei tanti" som kom ut 1961 och 1963 kom den första versionen ut på engelska, då med Ben E King bakom mikronfonen.

Men här hör vi de fina vännerna sjunga den tillsammans.
Sjukt bra och ödesmättat med känsla som vi andra bara drömmer om att kunna sjunga med.
Det är långsamt, det är deppigt och det är det bästa du någonsin hört.
Man känner verkligen svärtan i rösten precis som den som Donny bar med sig genom sitt alldeles för korta liv.




Roberta Flack – I

torsdag 6 december 2012

Cerrone - Supernature


Världens bästa discotrummis?

Den gamle discoräven Jean-Marc Cerrone, eller Cerrone som alla kallar honom, föddes strax utanför Paris 1952. Han var son till en italiensk immigrantfamilj och började tidigt spela trummor samtidigt som han lyssnade på Otis Redding-låtar.
Hans pappa ville inte att sonen skulle syssla med musik och försökte få honom på andra tankar, men det sket sig med en bredsladd.

Som 17-åring övertalade han Gilbert Trigano att börja ha band som spelade på hans klubbar.
På så sätt kom det sig att Cerrone blev A&R för alla Club Med i hela världen i väldigt ung ålder.

Cerrone gick med i bandet Kongas och är mest känd där med låten Anikana som han skrev ihop med Alec R. Costandios. Tom Moulton gjorde en remix på låten som släpptes på Salsoul och blev en mindre hit.

Hans första egna album var "Love in C minor", som chockade alla. Cerrone har en kärlek till mycket lättklädda damer på sina album. det gick för sig i Frankrike och andra delar av Europa, men när det kom till USA fick han ofta sätta sig själv på omslaget i en lätt nonchalant pose med en uppknäppt hawaiiskjorta.

Hans andra album, "Cerrones Paradise" väckte även det uppmärksamhet på grund av sitt omslag. Denna gången var det en naken modell som nästan verkar bryta ryggen när hon ligger på rygg på toppen av ett kylskåp, samtidigt som en burk med vitt pulver ligger krossad på golvet. Ja, tro det eller ej, men det omslaget blev inte riktigt godkänt i USA.

Hans glada sexiga partydisco gick bra hem i Europa och alla trodde att han skulle fortsätta på den banan med sitt tredje album, Supernature.
Då chockade han sina anhängare igen med att köra ett mer dystopiskt sci-fi-tema med djurmutanter som skapats av vetenskapsmän, och dessa mutanter gör sedan uppror mot de svältande människorna.
Lite skillnad mot partydisco kan man säga. Det sålde dock i många miljoner så det var väldigt populärt.
Det är precis det vi ska lyssna på nu, och kolla på den fantastiska videon.
Trumsetet går inte av för hackor det heller, alla trummisars våta dröm!



Cerrone lever än och den nu något grånade discokungen fortsätter att spela in skivor och anordna gigantiska konserter med flera hundra tusen i publiken, bland annat i Paris och Los angeles.

http://open.spotify.com/track/1N0jgxLCNlq7uwoEFPVq8S

Det blir även en liten bonus med Jocelyn Brown på sång till Cerrones disco, som här verkar bli mer åt househållet. "Cherry Tree" heter låten och kom 1980. Härligt break!

onsdag 5 december 2012

K.I.D. - Hupendi Muziki Wangu


Världens bästa discointro?

Bakom det något kryptiska namnet K.I.D. döljer sig italodiscokillen Geoffrey Bastow.
Geoff som han också kalldes föddes i Yorkshire 1949 och flyttade i början av 70-talet till London för at 1976 flytta till München. Han utgav några skivor under eget namn i början av sjuttiotalet på olika brittiska skivbolag.

Innan han flyttade till London spelade han gitarr och piano i olika dansband i yorkshireområdet.
Han sammarbetade en hel del med dicsomästaren Giorgio Moroder och var ett tag gitarrist i Englebert Humperdincks band.

Han jobbade även som studiomusiker på en discoplattor, bland annat med Amanda Lear och Boney M.
Han var även med och skrev lite låtar, bland annat till Elton John.

Den här låten vi ska höra nu tog sig upp till tiondeplatsen på Billboards dance-lista.
Sjukt bra intro som bara väntar och väntar och väntar samtidigt som det långsamt byggs upp tills låten börjar på riktigt två och en halv minut in.
Glömde jag säga att det är instrumentalt?



Han avled tyvärr redan 2007.



söndag 2 december 2012

Världens bästa tidning!

Världens bästa tidning!
Idag är det nytt nummer ute av min frus webmagasin!

Läs den här:
http://www.poufmagazine.com/

fredag 30 november 2012

Odetta - Midnight special

Världens bästa Odetta!

Vi måste bara ha mer av Odetta!
Denna fantastiska sångerska.

Denna gången tolkar hon en go låt som först Leadbelly gjorde populär på 30-talet, och som sedan Creedence gjorde populär igen 1969, det ni!
Dock är det från början en låt som tros ha ursprung  i amerikanska fängelser i södern.
"Midnight special" nedtecknades första gången 1905 av Howard Odum.

Denna versionen vi hör nu är från Odettas andra soloalbum, "At the gate of Horn" från 1957.
Gate of Horn var en klubb i Chicago, men trots att namnet låter som en liveskiva spelades den in i en studio av Odetta och basisten Bill Lee.

Här först i en liveversion i videoklippet, sen i en annan version i spotifylänken.
En skön låt en fredag som denna!




torsdag 29 november 2012

Billy Larkin & The Delegates - Pigmy (Part one + two)


Världens bästa okända låt?!?

Här har ni en sjukt bra  hammondlåt, eller rättare sagt två delar av samma låt.
En trio som är så gott som okänd för alla förutom de mest snäva hammondjazzälskarna.

Billy Larkin och hans band The Delegates vad tillsammans en trio som kom från Portland Oregon.
De var populära och Billy spåddes en framtid med storheter som Jimmy Smith och andra giganter bakom orgeln.
På den amerikanska västkusten fick de redan med sin första skiva en mindre hit.
Först trodde alla att de bara var en "vanlig" jazztrio, men sen märkte publiken att de även spelade musik som man kunde dansa till och då steg deras popularitet.
De spelade jazz med bluesinriktning men breddade sig med R & B och mer funkigt ljud.

Billy Larkin & The Delegates spelade in sju album sammanlagt

De (två) som The Delegates bestod av var Mel Brown på trummor och Hank Swarn på gitarr.

Dagens tips är att lyssna på både del ett och två, eftersom de båda delarna är lite annorlunda.
Del ett är ett rätt mjukt och skönt avsnitt.
I del två tar det eld!

Väldigt bra helt enkelt!




Billy Larkin & The Delegates – Pigmy

Billy Larkin & The Delegates – Pigmy (Part Two)



onsdag 28 november 2012

Candi Staton - Here I am again

Världens bästa Candi + bonus!

Sicken låt, bara det att man börjar med att snacka om problem och olycklig kärlek till komp gör låten bättre än de flesta.
Den här släpiga södersoulen skriven av mästaren Phillip Mitchell och hur bra är det inte?

Canzetta Maria Staton har jag ju skrivit om tidigare här på bloggen, så jag tänker inte berätta så mycket mer om hennes liv här utan ni kan kolla tidigare inlägg om henne,




Här kommer en liten bonus från hennes första tv-framträdande där hon tillsammans med countrygitarristen Roy Clarke framför B.B. Kings "The thrill is gone". Mums!




måndag 26 november 2012

Bobby Hebb - Love Love Love

Världens bästa Bobby!

Robert Von Hebb som hade egentligen heter föddes i Nashville Tennessee 1938 av två blinda föräldrar.
När han var tre år gammal hade Bobby och hans bror Harold en "sång och dans"-akt ihop i Nashville.
Han hängde som barn gärna ihop med sin kompis Pat Boone som bodde bara något kvarter bort från Bobby.

Bobby var några år senare med i en tv-show och kom då i kontakt med Roy Acroff som spelade på Grand Ole Opry i samma stad.
Unge herr Hebb spelade sked och andra rytminstrument i Roys band.
Han sjöng bakrunder till ett gäng artister, exempelvis på Bo Diddleys "Diddley Daddy".
Bobby spelade också trumpet i ett jazzband.

Den 23:e november 1963, dagens efter att John F Kennedy blev skjuten, blev Bobbys bror Harold dödad i ett knivlsagsmål utanför en nattklubb i Nashville.
Förkrossad av de båda händelserna försökte han trösta sig med låtskrivande.
Han skrev då superhiten "Sunny" som många är en låt som handlar om att ha ett optimistiskt sinnelag, för att skapa fred, mellan folk och inom sig själv.

Efter att kommit högt upp i listorna med "Sunny" började han turnera med Beatles.
Ringo ville gärna spela tillsammans med Bobby, men han sa att han inte kunde spela piano så bra, så han rekommenderade en annan keyboardist till Beatles. Det var Billy Preston.
Rätt bra rekommendation, eftersom han ibland kallas den femte Beateln.

Dagens låt är en annan av hans pärlor, mest känd på Northern soul-scenen.
"Love love love" heter den och har en helt underbar refräng som jag bara måste sjunga med i.



År 2000 flyttade han tillbaka till Nashville, turnerade fortfarande en del och 2008 var han en sväng i Japan. 2010 avled han i lungcancer.


fredag 23 november 2012

The Four Tops - Loco in Acapulco



Världens bästa partylåt!
(och kanske det fulaste singleomslaget någonsin)

Det är klämmigt, det är roligt och det svänger ända ner till Mexico som The Coasters skulle ha sagt.
"Loco in Acapulco" skrev av Lamont Dozier tillsammans med Phil Collins, som även spelade huvudrollen i filmen "Buster" som låten var soundtrack till.

Låten var aldrig någon framgång i USA men blev en gigantisk hit över restan av världen.
Så det är bara att sjunga med i refrängen!





Bobby Hebb – Love, Love, Love

torsdag 22 november 2012

Idris Muhammad - House of the rising sun

Världens bästa Idris!

Idris föddes som Leo Morris 13 november 1939 i New Orleans och började redan runt 15-års ålder att spela trummor på heltid. Redan då gjorde han minnesvärda studioinspelningar. Han var endast sexton år gammal då han spelade trummor på inspelningen av Fats Dominos hitversion av "Blueberry Hill" som kom toppades listorna 1956.

Han bytte namn till Idris då han konverterade till islam på 60-talet. 1966 gifte han sig med Dolores "Lala" Brooks från The Crystals, som även hon konverterade och tog namnet Sakinah Muhammad. Det är hon som sjunger lead på deras hits "Then he kissed me" och "Da Doo Ron Ron". Hon har hjälpt Idris att skriva och spela in mycket material genom åren.

Idris har spelat med några av de största inom jazzen, mestadels på 60- och 70-talet, såsom Lou Donaldson, Pharaoh Sanders, Reuben Wilson, Lonnie Smith, John Scofield, Grant Green och många mer.
På 60-talet var han Sam Cookes favorittrummis, spelade trummor på med sin kompis Curtis Mayfield på The Impressions platta "People get ready" och tillsammans med Jerry Butler på "Keep on pushing"

Idag säger många att han är den bästa av alla soul-jazz trummisar, men på 60- och 70-talet fick han utstå en hel del kritik för sitt arrangerande och producerande.
Själv tycker jag han spelar helt underbart.

Vilka sköna slicka trummor som helt magiskt slår an tonen för den här jazzfunkiga versionen av House of the rising sun.
Saxen spelas av David Sandborn, sångare är Patti Austin. Ja, rätt bra folk han jobbar med, för restena v musikerna på detta album är bara de bästa.
Lyssna nu särskillt noga på trummorna.
Så underbart de liksom bara flyter med i låten.
Och vad sjukt svängiga de är!




Hans son Idris Muhammad Jr. är också i musikbranchen, i gruppen A.R.B.



 


torsdag 15 november 2012

Ray Barretto - New York Soul


Världens bästa New York-Soul!

Efter nio dagar i det stora äpplet är jag äntligen hemma igen.
Det firar vi med en av de bästa!
Vad säger ni om det här?
Ray föddes i Brooklyn och anses av många att vara "The Godfather of Latin Jazz".





Ray Barretto – New York Soul

tisdag 30 oktober 2012

RIP Terry Callier


RIP Terry Callier

En av de bästa samt en av mina favoriter har somnat in efter en lång tids sjukdom.
Jag har haft turen att få höra honom två gånger på Nefertiti i Göteborg, och de konserterna är bland det bästa jag varit merd om.
Få artister har haft den ödmjuka utstrålning på scen och njutit så av musiken som hans bandmedlemmar spelade, man kunde se leendet i hela ansiktet när kompet spelade precis som han ville.
Lite groovigt och samtidigt meditattivt på något sätt.
Och med hans röst som ett underbart instrument.

Ja lyssna, så förstår ni!








Jag har skrivit om Terry tidigare rätt utförligt, om ni vill veta mer om denna underbara människas livsöde.

Terry Callier – Be A Believer


Terry Callier – Ordinary Joe

fredag 26 oktober 2012

Ikväll på Ritz i Göteborg!


Världens bästa låtar spelar ikväll på en soulspäckad AW på Ritz i Götet.

Kom dit, ta något att dricka och njut av riktigt bra musik.
Ja, rent av den bästa musiken i världen!

torsdag 25 oktober 2012

Världens bästa spellista på Spotify


Världens bästa spellista!
För allt i världen, glöm inte att jag har en spellista med alla låtar i bloggen på Spotify.
Klicka på länken, prenumerera och njut.

Världens bästa låt


onsdag 24 oktober 2012

Skip Mahoney - Janice (Don't be so blind to love)


Vi måste bara ha mer av Skip!

Han har ett namn som låter som en hund men sjunger som en gud.
Denna discorökare lyckades lyckliga jag hitta på en finfin 12:a.
Salsoul heter labeln och man kan inte tro att låten är gjord 1980. Det låter som om den vore gjord tidigare.
Men grym är den!

Lyssna på breaket.
Sköna congas och snygga rim.
En gungande bas.
Precis som det ska vara när discon är som allra allra bäst!



Tyvärr det bara den korta versionen som finns på Spotify:

Skip Mahoney – Janice


måndag 22 oktober 2012

Sugar Billy - Super duper love parts 1 &2


Världens bästa Billy!
Egentligen hette han ju inte Billy utan Willie Gardner.

De flesta har inte någon aning om att det här är originalet, utan tror att Joss Stones version skrevs för henne vid skivdebuten 2004. Det tråkiga med hennes version är att den är kopierad rakt av, utan någon som helst förändring av arret. Hur kul är det?

Det finns inte så mycket som är skrivet om Billy.
Han föddes i Detroit enligt några och andra säger att han kommer från någon liten håla i Mississippi, och spelade in några skivor i början av 70-talet tillsammans med Dave Hamilton. I smala soulkretsar har hans "Super duper love" varit väldigt uppskattad.

Det sägs att han efter att ha spelat in den här skivan fick en del pengar som han köpte ett taxibolag för någonstans nere i södern.

Låten är skön i sitt groove och en härlig gitarr som leker loss lite.
Känslan i låten är väldigt varm men samtidigt rätt avskalad i arret, lite orgel och tighta trummor.
Tonen i låten är underbar rakt igenom.



En gammal vän till Sugar Billy berättar att både Willy och hans fru Ruby var väldigt ödmjuka och godhjärtade personer, omtyckta av alla.
Han mindes hur Willies ögon sken upp första gången som han fick fick höra att Joss Stones skulle spela in sin egen version av låten.

Senare i livet ska han ha jobbat som stenläggare och murare i Tennessee

Sugar Billy – Super Duper Love Parts 1 & 2

torsdag 11 oktober 2012

The Tams - Be Young, Be Foolish, Be Happy

Världens bästa hattar!

Nu kanske ni undrar vad The Tams har med hattar att göra, men det är nämligen så att namnet är taget efter den typ av hattar som de alltid hade på scen i början av sin karriär, som ni ser på bilden ovan i en härlig mintgrön nyans.
Hatten vi talar om här är den traditionella skotska baskern som fått sitt smeknamn uppkallat efter hjälten i poeten Robert Burns dikt Tam o'Shanter. Mössan eller baskern kallas i folkmun Tam eller TOS.

Nog om mössor och hattar.
Gruppen The Tams  bildades 1952 i Atlanta, först 1962 fick de sin första hit  med "Untie me" och började göra ett namn inom R&B och soulcikusen.
De fortsatte ge ut singlar men ingen annan fick något stort genomslag, tills de 1964 släppte "What kind of fool (Do you think I am)" som kom upp till topp-tio på Billboardlistan. samma åt släppte de även singeln "Hey girl don't bother me" som blev en mindre hit.

1968 fick de sin största hit med "Be young, be foolish, be happy" och den blev även en mindre hit i Storbritannien 1970.
The Tams förvånade alla, inklusve sig själva, då de helt plötsligt fick en förstaplats på topplistan i England i september 1971 med deras gamla hit "Hey girl don't bother me". Detta hände med hjälp av att den framväxande northern soul-scenen i Storbritannien, som älskade den låten.

De fick ingen mer hit de kommande sexton åren, förrän de slog igenom i England igen, med låten "There ain't nothing like shaggin". Låten var med i soundtracket till filmen Shag, vilket handlar om en dans som heter Carolina Shag.
Dock var namnet på låten inte lika populärt i england, där shag betyder något helt annat.

Låten för idag är såklart deras korta glada soulstänkare.
Det är svårt att inte sjunga med i refrängen!



Det finns idag två The Tams som fortsätter att turnera runt i USA och annorstädes, men blandade uppsättningar av originalmedlemmar i varje grupp.


tisdag 9 oktober 2012

Mickey Stevenson - Forty Days And Forty Nights


Världens bästa Mickey!

William "Mickey" Stevenson är mest känd som producent och låtskrivare för Motown, där han jobbade fram till 1967. Han var chef för A&R-avdelningen och hittade många av de artister som sedan slog igenom på skivbolaget.
Några av de artister som han hälpte fram var The Supremes, Marvin Gaye, the Temptations, Four tops och Martha Reeves & The Vandellas.
Han var även den person som var ansvarig för att ta fram studiobandet "The Funk Brothers" som kompade så fantastiskt på allt som Motown spelade in.

Han började som gospel- och doo-wopsångare i tidig ålder och hoppades på en solokarriär på Motown när han träffade Berry Gordon 1959, men skivbolagsbossen ville hellre ha honom som låtskrivare och producent.

Några av låtarna som han var med och knåpade ihop var "Dancing in the Street", "It takes two" som spelades in av Marvin Gaye och hans dåvarande fru Kim Weston, "Ask the Lonely" med Four Tops, Jimmy Ruffins "What becomes of the brokenhearted", "Uptight (everything's alright)" som han skrev åt Stevie Wonder samt "Stubborn kind of fellow" som Marvin spelade in.
Micke var även den person som hittade Norman Whitfield, och anställde honom genast sm sin assistent.

1967 ville han gå vidare, började jobba för MGM och han tog med sig sin fru Kim Weston dit där de gav henne ett välbetalt skivkontrakt.
I samma veva skapade han två egna labels, Mikim och People.

1971 fortsatte han med sina projekt och då var det dags för honom att få igång sin solokarriär.
Mickey spelade in ett par singlar och ett album i London, dock sålde de inte så bra.
Men vi ska höra en av låtarna från den skivan nu.
Den underbara "Forty days and forty nights".
Skivan är en härlig blandning av soul och country.

Tyvärr finns inte låten att tillgå som video, så ni får nöja er med spotify.

Nu förtiden jobbar Mickey med att skriva producera filmoch musikalmusik.
Han har även tagit fran några R&B-artister som dock inte fått någon stor framgång.


måndag 8 oktober 2012

Jimmy Scott - Nothing compares 2 U


Världens bästa cover!

Jimmy Scott föddes 1925 i Cleveland i Ohio som det tredje barnet i en syskonskara på tio.
Han började tidigt sjunga i kyrkokören och vid familjen piano. När han var tretton blev han föräldralös då hans mor blev ihjälkörd av ett fyllo.

Han slog igenom för en större publik när han i slutet av 40-talet sjöng med Lionel Hampton. I början av 1950 klättrade den upp i tio-i-top på R&B-listan. Hans namn fanns dock inte med på skivomslaget, vilket självklart gjorde det svårt för honom att slå igenom.
Flera år senare hände detsamma igen, denna gång på en låt med Charlie Parkers skiva "One night on Birdland". Låten heter "Embraceable you" och krediteras till den kvinnliga vokalissan Chubby Newsome.

Namnet Little Jimmy Scott gavs till honom av Lionel Hampton, eftersom han såg så ung ut, detta på grund av hans ärftliga genetiska sjukdom som bara drabbar ett väldigt litet antal. Kallmanns syndrom som tillståndet heter gjorde att han aldrig nådde puberteten utan fick en väldigt ljus och outvecklad röst.

1963 såg det ut som om turen äntligen hade vänt.
Ray Charles hade fått upp ögonen, eller rättare sagt öronen, för Jimmy och signade honom till sitt bolag Tangerine Records. De spelade in en skiva och den släpptes, men då började problemen igen.
Jimmy hade flera år tidigare skrivit ett kontakt som fortfarande gällde och skivan "Falling in love is wonderful" hann bara vara ute i hyllorna några dagar innan den drogs tillbaka.
I efterhand säger många att det är ett av de bästa album som någonsin spelats in med jazzstandards. Det återutgavs 2003.

Då tröttnade Jimmy på musikbranschen och drog sig tillbaka till sitt Cleveland och började jobba med andra saker, som hissoperatör, på sjukhus, med logistik och mycket annat.
Dock slutade han aldrig att hålla på med musik, fast han gjorde det bara inte publikt.

Det som skulle komma att ändra hans karriär var till en början en tragisk dag 1991.
Jimmys bäste vän, låtskrivaren och bluessångaren Doc Pomus, hade avlidit och Jimmys hade gått med på att sjunga på hans begravning.
När den lille mannen bredvid kistan började sjunga tystnade sorlet i kyrkan och alla undrade vem det var som sjöng med en sådan otrolig röst. Det var som om en ängel sjöng för Doc Pomus den dagen.
Lou Reed tog kontakt med Jimmy och fick med honom att sjunga på sin kommande skiva.
David Lynch som också satt i bänkraderna fick med honom både som skådis och som sångare på soundstracket till hans Twin Peaks-film.
Skivbolagsdirektören för Sire Records, Seymore Stein skrev kontrakt direkt och året efter kom skivan "All the way" vilken nominerades för en grammy.

Äntligen började hans karriär få fart, ungefär 50 år efter att han började spela in skivor.

Det vi ska höra nu är en så otroligt vacker låt!
Jimmys spröda röst ger låten en helt annan dimension än Sinneads originalversion som nog alla har hört.
Han sjunger med ett lång mjukt vibrato, sjunger väldigt långsamt och ibland känns det nästan som om han släpar efter och ska missa takten, emn då sätter han det med perfekt timing. Helt Underbart!
Eller som Ray Charles sa: "Det här är en man som bara är känsla. Han sjöng 'soul' innan ordet började användas."



2003 gifte sig Jimmy och fortsätter att turnera, dock inte internationellt utan bara i USA.
Rätt strongt av en man som är 87 år och varit i branschen i äver 65 år!
Man skulle kunna tro att en man som mött så mycket motgångar skulle vara bitter, men han har en väldigt positiv inställning till livet. Men han hade alltid musiken att trösta sig med.

"All I can do is give what I really feel" Jimmy Scott


torsdag 4 oktober 2012

Skip Mahoney & The Casuals - Running away from love


Världens bästa Skip!

Under Skips uppväxt började han redans om barn sjunga gathörnen med andra sångare, och bildade så vokalgrupper. Hans familj flyttade från stan i hans yngre tonår och varje helg reste Skip in till stan igen för att kunna sjunga så mycket som möjligt. Han bildade redan sin första version av The Casuals in high school, men det var med sin andra version av gruppen som han kom att få spela in en

Den unge herr Mahaoney, som Skip hette innan han fick skivbolagskontrakt och tog bort ett "a" från namnet, var ett välkänt namn inom vokalgrupper i Washingtonområdet på 60- och 70-talet.
Gruppen han slog igenom med hette The Casuals, men efter att de blev mer kände kom gruppen att heta Skip Mahoney & the Casuals, vilket ledde till rätt naturlig delning av gruppen.
Resten av The Casuals var inte direkt glada över namnbytet. Det var skivobolaget D.C International Recordings som helt enkelt struntade i att det var en grupp, de ville väl få till en solostjärna av Skip, och efter att albumet släpptes splittrades gruppen.
På deras album var det inte ens bilder på gruppen eller gruppmedlemmarnas namn, så man kan förstå att de var rätt sura. De hade ju ändå kämpat i rätt många år för att komma dit.

1976 hade Skip fått ihop ett nytt the Casuals och spelade in en skiva igen, denna gång med bilder på alla gruppmedlemmar och namnen på rätt plats.
Det är från denna skiva, som inte heller slog stort vare sig nationellt eller regionalt, utan höll sig bara i Wshington/Baltimore-området, som vi ska höra dagens låt.
en riktigt härligt souldisco-pärla.




Efter alla problem med sina grupper började Skip sjunga gospel.
Många blev väldigt glada när de återförenades för några år sedan, och de turnerar en hel del på östkusten i USA fortfarande.




måndag 1 oktober 2012

Minnie Riperton - Reasons


Världens bästa sångfågel!

Det finns de som kan sjunga, sen finns Minnie Riperton.
Hon hade ett röstintervall som få kan mäta sig med. Minst fem oktaver klarade Minnie av.

Minnie föddes i Chicago 1947 som ett av åtta musikaliska barn och började i ung ålder med balett samt modern dans. Hennes föräldrar upptäckte hennes vokala talanger så hon sattes tidigt att träna med en röstcoach och sångpedagog.
Efter några år började Minnie sjunga opera, men i tonåren fick hon höra soul och jazz, vilket gjorde att den unga damen slutade med det klassiska sjungandet.

Vid femton års ålder gick hon med i gruppen The Gems och de spelade in några singlar som fick lite genomslag, men blev aldrig någon kommersiell succé.
Men de var väldigt bra för Minnie som plantskola.
Gruppen sjunger till exempel bakgrundskören till Fontella Bass "Rescue me".
Andra kända artister som hon sjöng bakgrundskörer till innan Minne själv slog igenom var exempelvis Etta James, Ramsey Lewis, Bo Diddley, Chuck Berry och Muddy Waters.

Minnie spelade sen in ett par singlar under sitt alias Andrea Davis, dock utan större framgång.

Efter sina två solosinglar gick hon med i gruppen Rotary Connection, som var en rätt så experimentiell grupp skapad av sonen till skivbolaget Chess grundare. De spelade in 5 album ihop vilka sålde rätt så bra.
Minnie jobbade

1970 spelade så Minnie äntligen in sitt fösta soloalbum, "Come to my garden", ett mästerverk i gränslandet mellan soul, psykedelica, klassisk musik och jazz. Tyvärr blev inte skivan en kommersiell framgång, och hon drog sig tillbaka lite från musiken.

1973 var hon tvåbarnsmamma och bodde i Florida, då en student som praktiserade på Epic Records "hittade" henne genom en slump. Han lyssnade igenom några demos och bland dem fanns "Seeing you this way". Han tog med sig låten upp till Epics Vice President och tvingade honom att lyssna.
Minnie blev signad av Epic direkt och fick flytta från Florida till Los Angeles.

Skivan som kom ut 1973 hette Perfect Angel och på den är hennes största hit och miljonsäljare med, "Loving you", vilken har en rätt kul historia. För det första var det denna låten som blev den 400:de ettan på Billboards lista, och Minnie sjunger med sin karaktäristiska väldigt ljusa "visslingssång" som det kallas. Låten är en av de få förstaplaceringar som inte har några rytminstrument med i kompet.

Stevie Wonder, som var medproducent till skivan, tyckte att albumet blev för kort, så han bad  Minnie och hennes make Richard Rudolph att skriv en låt till. Minnie bads av Stevie att komma med deras mest pinsamma sång, som visade sig vara den sången hon brukade sjunga för deras dotter Maya, så hon skulle somna snabbt och föräldrarna kunde få lite vuxentid tillsammans. Lite tveksamt gick hon till studion med låten nedskriven, men Herr Wonder älskade den och spelade keyboards till den tillsammans med Minnies man på inspelningen.

En av anledningarna att albumet inte sålde så bra var att det va svårt att marknadsföra den, första singeln "Reasons", gick hem hos rockradiostationerna medans R&B-stationerna inte gillade den hårda gitarren i låten.

Skivbolaget tyckte att det var dags att gå vidare och fokusera på nästa album, men Minnies man, Richard Rudolph, tjatade till sig en till singel, som var "Loving You". Makarna hade nämligen fått reda på att låten hade börjat spelas från albumet på många radiostationer.
Singeln släpptes och den gick rätt fort upp till förstaplatsen på poplistan och sålde miljoner.

Men det är inte den låten vi ska fokusera på idag, utan den sjukt svängiga "Reasons". Lyssna på groovet och hur hon sjunger högre än nästa alla andra i världen kan sjunga. Häftigt! Sen ska ni också lyssna på hennes skratt/fågelkvitter som hon sjunger på slutet. Imponerande!



1976 diagnostiserades Minnie med bröstcancer och läkarna sa i slutet av det året att hon antagligen bara hade ett halvår kvar att leva. Hon fortsatte turnera -77 och -78 men 1979 blev hon delvis förlamad och framträdde några gånger i tv. I början av sommaren blev Minnie sängliggande och den tionde juli åkte hon in till sjukhuset tillsammans med sin man. Den tolfte somnade Minnie in hans armar, samtidigt som hon lyssnade på en inspelning som Stevie Wonder hade gjort till henne.
Den vackraste rösten tystnade.



tisdag 18 september 2012

Brenton Wood - Gimme little sign


Världens bästa Brenton!

Brenton Wood säger jag och då börjar en hel del av er antaligen fundera på vad det var för skojigt som den mannen ville visa med sina teser i nationalekonomi, men se där har ni fel, det var ju Bretton Woods. Dessutom det var ju egentligen ingen kille som namnet syftar på, istället var det just i Bretton Woods i New Hampshire som en stor konferens ägde rum med statschefer och ekonomer från hela världen träffades. Exempelvis kom IMF (internationella valutafonden) att skapas vid denna sammankomst.
Men nog om nationalekonomi och vidare till soulen.

Brenton Wood föddes som Alfred Jesse Smith och var som ungdom en lysande friidrottsstjärna. Först när han var klar med high school bytte han namn till Breton wood och började satsa på sin musikkarriär. Han utvecklade sin sångstil och blev så smånigom en duktig pianist.

Han harvade i musikindustrin i ungefär tio år innan en av hans siglar slog igenom. Det var 1967 som hans härliga "The Oogum boogum Song" kom upp till en 19:e plats på R'n'B-listan. Brentons nästkommande singel "Gimme little sign" gjorde något så ovanligt att den kom högre på pop-listan (9:e plats) än R'n'B-listan (19:e plats), vilket händer väldigt sällan. Den sålde över en miljon exemplar och sålde såklart guld.

Det roliga med låten som vi ska höra idag, Gimme Little sign, är faktiskt att  han aldrig sjunger just de orden fast låten heter så. Brenton sjunger istället: "Give me som kind of sign".
Efter den här hiten gick det tyvärr utför och han fick aldrig några direkt stora hitar igen.
Efter 70-talet pensionerade sig Brenton från musiken och det var först på 2000-talet som han började spela in nytt material.

Han äger inga av sina egna inspelningar längre, utan de ägs av den Los Angeles-baserade radiodjn Art Laboe.

Lyssna på hans underbar timing och frasering.
Underbart!




Brenton har turnerat en hel del med oldiescirkusen i USA på 2000-talet och släppte 2009 en gospelskiva.
Han har sitt eget skivbolag Mr Wood Records.

Här kommer en liten bonus, från senare år.
Låter han inte lite lik Billy Paul när han sjunger?




Brenton Wood – Gimme Little Sign




måndag 17 september 2012

Johnny Adams - Bad Habit Baby


Världens bästa Johnny!

Ibland händer det, man hittar den där okända lilla låten på en samling som man bara älskar direkt!
Johhny Adams spelade in den här låten 1974 på Playground Recording Studio i florida.
Låten är en glad dänga med en bubblande bas, precis vad jag älskar!
Hans artikulation av orden han sjunger går med en rasande fart.
Man blir så glad!





Johnny Adams – Bad Habit Baby

fredag 14 september 2012

Charlie Whitehead - Blue Moon

Världens bästa Charlie!
Dags för lite Charlie Whitehead igen.

Den här gången tolkar han en gammal goding med sitt lite struttiga gitarrljud och glada sång.
Som vanligt finns det inte så mycket fakta om honom att gå på, men kolla in restena v skivan på denna länken. Finns lite goa låtar att lyssna på.
http://www.junodownload.com/products/blue-moon/1676879-02/

Men nu till dagens klipp. fina grejer det här!
Mums!

tisdag 11 september 2012

Mavis Staples - Go down Moses


Världens bästa Mavis!
Mavis Staples föddes i Chicago 1939 direkt in i musiken.
Nästan hela hennes familj var en musikgrupp som leddes av hennes far, Pops Staples.
Mavis började i gruppen redan som sjuåring och "The Staple Singers" sjöng i kyrkor och var med i en radioshow varje vecka.

1956 fick gruppen en hit med låten "Uncloudy day" och 1957 gick Mavis ut ur high school. Det var då de började turnera på vägarna i USA.
De hade ett specielt sound med pappa Pops på gitarr och barnen Mavis, Cleotha, Yvonne och Purvis på sång. The Staple Singers kallades "Gods greatest hitmakers" för alla de låtar som slog.

De var otroligt populära gospelsångare som senare utvecklades till att bli de mest inflytelserika gospelgrupp i USA. Pops Staples var en nära vän till Martin Luther King Jr. och de kom att bli den grupp som gav medborgarrättsrörelsen ett soundtrack.

1968 blev gruppen signade till STAX och detta gjorde att Mavis fick möjlighet att spela in solomaterial.
Året efter släppte hon skivan "Mavis Staples".
Efter några år på STAX fick skivbolaget finansiella problem och hon bytte skivbolag tillsammans med sin familjegrupp till Curtis Mayfields Curtom Records.

På slutet av 80-talet hörde Prince henne i ett tv-program och beslutade sig för att signa henne till sin "Paisley Park"-label och har sedan dess sagt att han är hennes största fan.

1996 spelade hon tillsammans med multiinstrumentalisten Lucky Peterson in en hyllningskiva till sin gamla hjältinna Mahalia Jackson. Skivan består bara av de två, Mavis på sång och Lucky på piano eller orgel.
En helt fantastisk skiva där men inte klipper bort de små snuttar där Mavis andas mellan raderna, utan man hör hur hon tar i när hon sjunger. Fantastiskt!
Lyssna på hur mörk hennes röst är när hon går ner i tonhöjd (hon sjöng basstämman i Staple singers som barn) och hur skön orgeln är i solona. Hur hennes röst river och klöser när hon tar i. Precis som det ska vara!

Tyvärr finns ingen video på den här låten, men lyssna på Spotifylänken och njut!

Jag har haft förmånen att höra henne live bara för några år sedan, då hon sjöng på Trädgårn i Göteborg. Denna korta underbara kvinna sjöng så alla tystnade samtidigt som hennes syster backade upp henne på körsång. Hennes röst är fortfarande helt magisk!
Mavis Staples – Go Down Moses


fredag 7 september 2012

David Ruffin - Heaven help us all

Världens bästa David fortsätter!
Vi måste ta en till låt med världens bästa sångare, som samtidigt kanske var världens jobbigaste sångare.
det var inte många han var omtyckt av på slutet av sin karriär, han var en riktig diva.

Men vi släpper hans personliga problem och lyssnar istället på den här otroligt bra låten.
Låten börjar lite försiktigt med piano och congas och byggs upp med allt mer intrsument som kommer in i ljudbilden. Det är full orkester som backar upp David här, det är pampigt, blåset skriker högre än någonsin och stråkarna och kören är härligt smörig. Harpan är pricken över i:et.

Sen tystnar musiken i breaket och sången startar igång igne, starkare än någonsin. Har aldrig hört David skrika så bra som han gör i slutet av låten. Så sjukt bra!



Mums!

David Ruffin – Heaven Help Us All


torsdag 6 september 2012

Clarence Carter - Getting the bills


Världens bästa Clarence gör det igen!
Han sjunger om sina oräkneliga kvinnor och alla de problem han har med dessa damer.
Kanske bör den gode Herr Carter gå i terapi?
Vad vet jag, men något måste göras.

Här har vi iallafall en av mina absoluta favoriter av denna  goe gubbe där låten byggs upp finfint och i slutet kan man ana lite handklapps, helt fantastiskt!



Han turnerar fortfarande sex månader per år och inte bara i USA utan även i sydafrika och på andra kontinenter.Han är inne på sitt femte decennium som artist. Inte illa pinkat.

Clarence Carter – Getting The Bills


fredag 31 augusti 2012

Lee Moses - Reach out I'll be there


Världens bästa Moses!

Nu idag, på sommarens sista dag, tar vi en fram en riktig pärla!
Här har vi en go gubbe som de flesta tyvärr aldrig har fått lyssna på. Kanske är en av orsakerna att han endast spelade in ett album och en handfull singlar som inte blev några större framgångar.

Lee föddes i Atlanta 1941 och spelade på 50-talet ett antal år på den lokala klubbscenen innan han flyttade till New York. Där började han jobba som studiomusiker med Johnny Brantley.
Han var en uppskattad sessiongitarrist och spelade bland annat tillsammans med Jimi Hendrix innan den då unge gitarrhjälten slog igenom.

Det allra bästa med den här inspelningen är att det känns som de bara jammar i studion (det är inte helt omöjligt att de bara gjorde det) och råkade ha igång bandspelaren. Det är oploerat, rått, lite smutsigt men helt underbart. Han gitarrsolo i den andra halvan av låten har lite skavanker, men det gör det hela så mycket bättre. Lee liksom vill få ut så mycket av gitarren att fingrarna snubblar på strängarna.

Han var mest känd  för sitt smutsiga och råa gitarrljud, men även för sin sköna soulröst.
Lyssna på det här, gillar du det inte har du tyvärr dålig musiksmak. Det är magiskt!


Han flyttade senare hem till Atlanta igen och fortsatte spela på klubbar där. 1997 avled han efter att ha försvunnit från musikscenen några år tidigare.

Lee Moses – Reach Out, I'll Be There

tisdag 28 augusti 2012

tisdag 21 augusti 2012

Hall and Oates - I'm just a kid

Världens snyggaste mustasch!

Nu var det alldeles för länge sedan vi hörde något av Daryl F Hall och John W Oates.
Så här har vi den härliga duon som gör sig så bra på bild.
Men det är ju inte bara deras blick för det bildliga som vi gillar, utan i första hand musiken vi är ute efter.

Här kommer en skön bit, kanske en av deras mindre kända alster.
Men galet fin.
Lyssna på trummorna, så härliga de är, och vilken refräng sen!
Så snygga melodier.
Det är så man vill äta upp dom!
Sen vill ju alla killar ha en sådan mustasch som unge John har på bilden ovan, det är bara det att ingen vågar erkänna det.



Hall and Oates – I'm Just A Kid [Don't Make Me Feel Like A Man]



måndag 20 augusti 2012

Dorothy Norwood - There's got to be rain in your life


Gospel eller southern soul?
Svårt att avgöra, men sjukt bra är det iallafall.
Dorothy började sjunga tillsammans med sin familj och strax efter att hon fyllt åtta började de turnera runt i USA. När hon var 21 år gammal blev det Mahalia Jackson som tog med henne på turnéerna istället.

I början av 60-talet var hon en av medlemmarna i The Caravans, men 1964 gick hon solo.
Hon har släppt över 48 stycken album och varit artist i nästan 50 år. Inte illa.

1972 turnerade hon i USA med Rolling Stones och har kallats "The worlds best storyteller" eftersom hon gillar att hålla långa anföranden mellan alla låtar hon sjunger live (och på skiva).

Lyssna och njut!



Slänger in en galet bra bonus av samma sköna kvinna:




2008 släppte hon en skiva på Malaco Records tillsammans med en masskör.
Den gick direkt upp till förstaplatsen och sålde guld, så nog är hon fortfarande populär i USA och Dorothy turnerar rätt flitigt fortfarande.

Dorothy Norwood – There's Got To Be Rain In Your Life

onsdag 15 augusti 2012

Loleatta Holloway - Catch me on the rebound

Världens bästa disco?

Idag ska vi lyssna på världens bästa discosångerska. Punkt.
Loleatta Holloway föddes 1946 och började i sin ungdom att sjunga gospel.
det blev senare mer soul och efter det gick hon 1976 till skivbolaget Salsoul och slog ignom stort med sina discodängor. Hon har en röst som känns. Det är inget mesande här, utan full spätta, även om det är en ballad det handlar om. Loleatta är en av de få som hörs igenom dimman i dansmusiken 30 år efter att hon började.

Hon började sjunga i sin mammas kör i den lokala kyrkan och som tonåring blev hon uppmärksammad av gospellegenden Albertina Walker, som tog henne under sina vingar när Loleatta fick gå med i The Caravans.

Med låten "Cry to me" fick hon 1975 en mindre soulhit och landade på en tioendeplats på R&B-listan.
Efter det tog det mer dicsoaktiga över och hon fick en hel del mindre hits med "Runaway", "Dreaming", "Love sensation", "All about the paper" och "Relight my fire" som hon spelade in tillsammans med Dan Hartman. Totalt hade hon 18 singlar på danslistan varav fyra stycken blev förstaplaceringar.

Hon sjöng i Black Box stora hit "Ride on time", men de gav henne inget erkännande för sin sånginsats vare sig på skivan eller rent ekonomiskt.
Loleatta stämde då gruppen och fick rätt i sin sak. Det är tyvärr väldigt få som har gett henne någon ersättning för alla de gånger som hon har medverkat på någon annans låtar. Hon har helt enkelt blivit fulsamplad alldeles för många gånger.




Hon avled förra året på grund av sina hjärtproblem. Discons största röst tystnade i denna stund.
Det sägs att hon är en världens mest samplade artister.

Loleatta Holloway – Catch Me On The Rebound

fredag 10 augusti 2012

Terry Callier - Lean on me



Världens bästa Terry!

Här kommer en av mina absolut största favoriter.
Jag har haft förmånen att få se och höra  Terry Callier live ett par gånger och båda gångerna har varit helt magiska. Denna milda och fredliga man med texter som biter sig fast. Fantastiskt!

Terrence O. Callier föddes i Chicago och växte upp tillsammans med Curtis Mayfield, Jerry Butler och Major Lance. Rätt bra kompisgäng kan man säga. Han började sjunga i en doo-wop-grupp i tonåren och skrev en hel del låtar. När han började på college började han även uppträda på folk- och jazzklubbar.
Han första skivinspelning gjorde han 1963.

Han skrev några mindre hits åt andra artister, och åt The Dells skrev han "The love we had stays on our mind" som kom upp till en åttondeplats på R&B-listan.
Under början av 70-talet spelade han in ett gäng skivor som var väldigt uppskattade av kritikerna, men de sålde väldigt dåligt.

Han fick inget vidare geonmbrott och 1983 slutade han med muskken för att börja jobba som lärare i datorprogrammering på Chicagos universitet istället. Det största skälet till att han slutade med musiken var nog att han fick vårdnaden om sin dotter, och var tvungen att ha en fast inkomst samt att resandet på tunéer inte var det bästa för att ha familj. Han rörde inte sin gitarr på flera år.

I början av 90-talet blev han återigen i ropet då han återupptäcktes av Dj:n Gilles Peterson och Russ Dewbury. Hans låtar började spelas på dansgolven igen, samma låtar som var populära på northen soul-scenen på 70-talet.
Terry Åkte på en turné till Europa under sina lov och semestrar från sitt vanliga jobb.

Han gav ut Albumet "Timepeace" 1998 och fick "United Nations Award". Terry åkte till New York och hämtade sitt pris. När han kom tillbaka hade hans kollegor fått reda på hans dubbelliv med musiken, och han fick fyra timmar på sig att rensa sitt skrivbord. Ledningen på skolan tyckte att det skulle bli för svårt att undervisa sina elever, eftersom de skulle bli distraherade av att ha en musikalisk stjärna som lärare.
Han säger själv att om han inte fått sparken från jobbet på universitetet hade han aldrig satsat på musiken igen. Terry var inte bitter över att ha fått gå från sin jobb, utan mer glad över möjligheten att igen få jobba med sin musik på heltid.

Det finns tyvärr inget videoklipp på den här låten, ni får klara er med Spotify.


http://open.spotify.com/track/5X1DUgrL73sJo0g3pGAv9S

onsdag 8 augusti 2012

David Ruffin - Mountain of memories


Världens bästa Ruffin gör det igen!
Ja, det var nog dags för en av de bästa sångarna att få visa upp en liten pärla igen.
Kan ni tänka er att den här inspelningen låg inspelad men outgiven i ungefär 33 år.
Det är ju en skam!

Men nu lyssnar vi istället för att sura.




måndag 6 augusti 2012

Rance Allen Group - Let This Music Get Down In Your Soul - Long Version


Världens bästa break!
Lite mer av en go gäng som man säger i vissa delar av Sveriges land.
Rance Allen går in på discosvängen, och oj vad det svänger.

Tillsammans med brorsan Tom på trummor och en annan bror vid namn Steve på bas ger de järnet, samtidigt som de backas upp av Stax rytmsektion. Sväng? Ja!
Allt detta samtidigt som Rance själv hoppar mellan oktaverna med sin falsett och jammar på sin gura.

Njut av den sköna långa versionen och det underbara breaket!





onsdag 1 augusti 2012

Elsie Mae - Do you really want to rescue me, Part 1


Världens bästa Elsie!

Här har vi en go bit till, av en så gott som okänd artist.
Den härliga Elsie Mae (som också gick under namnet T.V Mama) sjöng med James Browns R&B-cirkus ett tag, men redan innan detta var hon rätt känd lokalt där hon med sin 150-kilokropp dansade som få andra klarade av, exemeplvis kunde hon snurra runt med sin gigantiska bakdel i en cikel, det ni!

Det är ungefär allt som är känt om henne, samt att hon gav ut några singlar varav en var en mindre hit tidigare i hennes karriär.
Men oj vad hon kan sjunga!


Vad hon gör nu har jag ingen aning om.
Elsie Mae – Do You Really Want To Rescue Me, Part 1

tisdag 31 juli 2012

Martha Reeves & The Vandellas - Honey Chile


Världens bästa Martha!

Martha Reeves & The Vandellas bildades 1961 och släppte sin första skiva 1962.

Martha föddes i Alabama som en av elva syskon och när hon var ungefär ett år gammal flyttade familjen till Detroit. Där växte hon upp med en familj full av musik och fick sin skolning i gospeln i kyrkan de gick i.

Hon började sjunga i en trio, på dagarna hade hon en massa olika jobb och på kvällarna sjöng hon blues och jazz-standards på Detroits klubbscen.
En kväll satt en av från Motown i publiken och hörde henne sjunga.
Martha fick hans visitkort och skulle höra av sig för en audition.
Hon åkte dit redan nästa dag, vilket inte var rätt dag för auditionen, så hon fick börja jobba som sekreterare på Motown innan hon började sjunga in musik för labeln.

Trion hon sjöng med då, The Del-Phis, fick hoppa in som bakgrundssångare för Marvin Gayes inspelaning av "Stubborn kind of fellow", och den blev en stor hit.

Lite senare spelade gruppen in en demo som var avsedd för Mary Wells, men Motown tyckte det lät så bra så de ebjöd tjejerna ett skivkontrakt. Del-Phis bytte namn till The Vandellas, efter gatan Van dyke, och för att hylla Marthas stora idol Della Reese.

Martha Reeves och the Vandellas fick många stora hit, som "Dancing in the street", "Nowhere to run", "(Love is like a) Heatwave", "Quicksand", "Jimmy Mack", "Honey Chile" och många mer.
De började mer som en doo-wop-grupp men bytte snabbt fokus åt mer gospelsväng med tungt komp av Motowns grymma husband The Funk Brothers.

Gruppen var en av Motowns bäst säljande akter, men det blev slitningar mellan damerna av flera orsaker. De turnerade väldigt flitigt och Motown var mest intresserade av att promota The Supremes med Diana Ross, så de jobbade lite i motvind. Gruppen Bytte medlemmar flera gången coh Martha var den enda som var kvar i alla olika konsteallationer.

1989 stämde Martha (samt Rosalind Ashford och Annette Beard från ursprungsgruppen) Motown för utebliven royalty för alla inspelningar de gjort sedan 1972, då gruppen slittrades.

Efter detta försökte Martha återskapa gruppen men det gick inte så bra så hon gick istället solo. Hennes kommande skivor var inte så lyckosamma rent kommersiellt, men kritikerna gillade det de hörde.

Hon var med i en Broadwayuppsättning, jobbade som en av de första skribenterna för tidningen "Soul", och fortsatte sjunga samtidigt.

Men nu till låten.
Det här är så snyggt gjort, blåset, stråkarna och såklart sången.
Mums!



Mellan 2005 till 2009 jobbade Martha som politiker i Detroit och efter det har hon turnerat väldig flitigt och gör det än idag.

Martha Reeves & The Vandellas – Honey Chile - Single Version

måndag 30 juli 2012

Four Tops - I can't help myself


Världens bästa sockertopp!

Vi återkommer till de gamla goa gubbarna i Four Tops, och dessutom kanske en av de låtar som alla i hela världen kan sjunga med i refrängen till.

Mer behövs väl inte sägas?




Four Tops – I Can't Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch) - Single Version (Mono)

söndag 29 juli 2012

Stevie Wonder - Happy Birthday


Världens bästa födelsedag!
För det är ju min födelsedag!

Kul att Stevland Hardaway Morris ville sjunga denna för mig.
Det gör mig varm i hjärtat.
Så sjung med!

Låten skrevs som en hyllning till Martin Luther King Jr, och Stevie propagerade att hans födelsedag, alltså Martin Luthers, inte Stevies, skulle bli en nationell helgdag i USA.

De som körar på låten är sköna gubbar och gummor såsom, Michael Jackson, gårdagens hjälte Gerald Levert, Betty Wright och Syretha Wright.




Stevie Wonder – Happy Birthday